Ingen kan väl ha undgått tragedin i Norge. Att se ungdomarna berätta om sin upplevelse får mig att bli helt tom och tårarna bara rinner. En man är gripen, och han måste vara allt annat än frisk. Det är för mig helt obegripligt att sånt här händer, och ändå får man hela tiden rapporter från världen om att sånt händer.
Ord är tomma idag. Inget man säger eller skriver kan göra det ogjort. Sånt här gör att jag helst vill låsa in mig hemma och aldrig någonsin åka hemifrån. Fast det kommer jag förstås inte att göra...
