Jag har alltid hävdat att vänskap inte fungerar som nåt slags konto med tjänster och gentjänster. Och det håller jag fast vid. MEN... ni vet de där vännerna som alltid ställer upp och som svarar ja så fort man behöver hjälp. De där som man litar på och som alltid finns där.
De vännerna ska man inte för givna. De kanske faktiskt inte alltid finns där. Man får passa sig jäkligt noga för att utnyttja dem. Då menar jag inte att man utnyttjar dom med mening... men man kanske faktiskt utnyttjar dem utan att tänka på det. Man ber om hjälp för att man vet att den personen kan fixa det, och för att det blir enklare än att försöka fixa det själv. Man tänker på ett sätt på sig själv i första hand då....
DET tänkte jag på igår. Då kände jag stor tacksamhet över att ha en vän att ringa och be om hjälp, som fixade nåt jag inte hade kunnat fixa själv.
Så... jag kände tacksamhet... men också skuld. Om man vet att en kompis har väldigt mycket att göra, och så ringer man i alla fall. Då är det på gränsen till att utnyttja den vänskapen. Och det ska man nog passa sig för.
Vadå då, tänker du... Man får väl helt enkelt bara ge igen och erbjuda vännen sina egna tjänster. Ja, så borde det ju funka. Men jag kan nog inte bidra med särskilt mycket som kompisen kan behöva hjälp med. Det är liksom pyssel på en helt annan nivå än vad jag är van vid. Det är pyssel upphöjt till hundra. Och prylar som jag inte har en susning om hur man använder eller ens vad de heter...
1 kommentar:
I min värld ska alltid snälla människor få hjälp - jag tror att du har svårt att se hur mycket du själv hjälper andra. Och utnyttja är du inte i närheten av. Punkt.
Skicka en kommentar