So that my heart will go on...

Jahaja, idag fick jag kapitulera. Ge vika för mediciner och låta mig bli slav under dem. Har ju mått konstigt en vecka nu, med huvudvärk, yrsel och "konstighetskänsla" (kan faktiskt inte beskriva det på nåt annat sätt). När jag tänker efter så har jag faktiskt haft en huvudvärksperiod tidigare i vår också. Och trött har jag varit rätt länge. Men jag har bitit ihop och tänkt att det går över. Jag hatar nämligen att uppsöka läkare och känna mig besvärlig. Ja, just besvärlig känner jag mig, och jag vill inte vara till besvär för någon, vill inte vara en belastning i systemet.

Känner mig som den hypokondriker jag är, och kan liksom inte skilja på när det är riktiga symtom eller bara jag som inbilllar mig. Och jag vill INTE att det ska stå i mina journaler att jag söker för allt och inget liksom. Att de inte ska ta mig på allvar när jag verkligen behöver hjälp. Så därför biter jag ihop.

Men jag har tänkt i flera dagar att det förmodligen är mitt blodtryck som spökar. Men försökt skyla över det med att det bara är spänningsvärk som kommer att ge med sig så snart det lugnat ner sig på jobbet och min "måste-göra-lista". För spänd är jag också.

Ändå upplever jag mig inte stressad. Faktiskt inte alls. Stressad för mig är att hjärtat slår som en överaktiv bastrumma så det känns i hela kroppen och man får panik över att inget hinna. Jag kan ju känna att jag inget hinner, men det känns inte som att jag stressar. Men det kanske jag gör... I alla fall kanske kroppen tycker det.

Hur som helst (det här blir ett lååångt inlägg så sluta läs nu om du vill!) idag på jobbet så stod jag och kopierade när jag kände att jag liksom "försvann" och blev darrig och svimfärdig. Gick och satte mig med huvudet mellan knäna och det lugnade sig efter ett tag, men jag bestämde mig för att jag nog får ta och kolla upp det. Har ju känt den där yrseln vid ett flertal tillfällen senaste tiden, men aldrig så mycket.

Satte mig i bilen och förberedde mig på en lååååång väntetid vid drop-in på vårdecentralen (tack snälla Z & I som tog sista lektionen själva). Satt och retade upp mig på att jag är så förbannat dålig på att ta hand om min kropp - fast jag fått varning efter varning. Så när jag togs emot direkt (var helt ensam i väntrummet) av en go sköterska som funnits med sedan Mallan var bebis så brast det och hon fick ta emot en hoper tårar som mest var av ilska över min totala avsaknad av självbevarelsedrift. Lyckades lugna ner mig - trots att när jag väl satt på min vattenkran så är det svårt att stänga av den, och fick då försöka svara på lite frågor kring värken och min livssituation i stort. Sedan kom en annan sköterska, som funnits med sedan jag var liten, och då kom nästa vattenfall. Hon tog EKG (som var ok) och blodtryck - som var alldeles för högt 148/100 - och då hade jag vilat ett bra tag.

Seda blev det läkarundersökning, fler frågor, fler känna här och där och lyssna där och här... Han kom fram till att jag behöver få ner mitt tryck NU. Med medicin. Han tyckte det var konstigt att ingen erbjudit det tidigare. Men jag vill ju helst inte äta medicin, sa jag. Kan jag inte bara se till att gå ner i vikt j-v-ligt fort och typ nu?

Det var då han tittade på mig med sina "farbror-doktor-ögon" och sa: Du måste ju inse att för att gå ner i vikt måste du träna, och när du tränar skjuter ditt tryck i höjden. Om du har 100 i undertryck i vila... då blir träning skadligt för dig.

Så nu har jag ätit min första blodtryckstablett. Eller nej, andra faktiskt. För jag fick ju äta en efter förlossningen också.

Så är det med det.

Jag fick också träffa världens mysigaste sjukgymnast - åh vad bra hon var! Summan av kardemumman efter det besöket var:

• Jag ska köpa en nack-kudde - vanliga kuddar förstör min redan knasiga nacke.
• Jag ska inte sitta så mycket på vanliga stolar utan gärna sitta på en gym-boll när jag jobbar med datorn.
• Jag ska sluta sova på mage - det är en katastrof för nacken.
• Jag måste bli bättre på microgympa när jag suttit mycket vid datorn.

Hon var verkligen KANONBRA!!! En sån man tyckte om direkt!

Jag fick också en riktig aha-upplevelse när jag satt hos sköterska nr 1. Hon föreslog att jag skulle träffa en psykolog. Hela jag ville skrika NEEEEEJ, och det var DÅ jag fick min aha-upplevelse. Här sitter jag och pratar med folk, elever, föräldrar, vänner, bekanta och förespråkar psykolog eller kuratorhjälp. Men när jag själv blir erbjuden så sparkar jag bakut??? Hallååå sa jag till mig själv och tackade ja till erbjudandet. Det kanske är enbart nyttigt. Något måste ju ha gjort att de ansåg att jag kunde få nytta av den hjälpen.

Annars hävdar jag ju bestämt att jag har många ventiler och kanaler att pysa vid. Men nu är tiden bokad. Ska bli spännande att se vad det ger.

Jag tror att resultatet beror mycket på hur personkemin funkar. Och vilka som är psykologer har jag ingen aaaaning om.

Så dagens viktigaste lärdom är nog just denna känslan av att bli erbjuden psykologhjölp - och instinktivt känna NEEEEEEEJ det behöver inte JAG! Kanske kunde det heta livscoach istället? Eller nåt... Å andra sidan ska det väl inte spela någon roll vad det heter - det är ju samma sak i alla fall.

Jag anser mig ju vara väldigt öppen och frimodig - men snacka om att jag är fördomsfull. Fast jag tror att jag inte är det.

Nyttig erfarenhet.

Ta prover fick jag också göra, som visade att blodsockret inte var nåt superakut som tur var utan det låg inom normalvärdena, men i överkant. Och nya prover, fastande, är redan inbokade. Så nu har jag tre inbokade besök närmaste veckorna, och en burk blodtrycksmedicin på hyllan.

Så mitt liv borde kanske i fortsättningen innehålla mer:

- jaktpass i skogen

- metning

- dans

- promenader

- läsa bok i hängmattan

- geocaching

- motion i alla former