Liv i hjärtat...

Olyckor är alltid tragiska, på ett eller annat sätt. För tio år sedan blev 11 september ett datum som för alltid kommer att förknippas med terrorism. För några dagar sedan var det ett flygplan som kraschade strax efter start, med bl.a. HV71:s bäste spelare i. En jämförelsevis inte lika stor katastrof som när ett flygplan flög in i skraporna i USA. Men människoliv ska inte jämföras med varandra. Varje människoliv är värt vår uppmärksamhet. Människor dör varje minut, och man kan tycka att vi kanske borde tänka till kring alla som dör i torkan i Afrika istället för att sörja en svensk hockeymålvakt. Men det funkar ju inte så. Man kan ju inte ta in allt, och det beror ju inte på att vi inte bryr oss om alla som dör runt om i världen, det är nog bara en överlevnadsmekanism. För annars skulle man nog inte orka...

Har man en massa tårar som vill ut så funkar det fint att släppa ut dom ihop med humor.

Såg  nämligen på Mia Skäringer igår "Dyngkåt och hur helig som helst". Rekommenderas! Nästan som Gardell - man gråter och skrattar omvartannat, och pendlingen däremellan är gjord på millisekunder.