En ängels födelsedag

Oavsett vad man tror på, så känns det ibland väldigt trösterikt att tro på att när man dör blir en ängel som finns i en annan värld. Det känns konkret och man kan skapa sig bilder av hur det ser ut osv.

Idag har jag gratulerat en ängel på födelsedagen. 13-årsdagen. Och jag önskar verkligen att min födelsedagspresent till henne kunde ha varit en stor varm kram, och inte ett gravljus. Men nu är det som det är.

Och då, hur naivt det än må vara, så känns det väldigt mycket bättre att skapa sig en bild av en trettonårig ängel. Att hon får chansen att åldras, fast någon annanstans.

Hon är saknad av många. Många fina ljus visade på det. Många tänker på henne. Och i mina tankar kan jag krama henne på födelsedagen.

Och när man sätter sig i bilen igen efter att ha tänt sitt ljus vid graven och Lalehs röst strömmar ut. "Some die young...". Då vet mitt förnuft att det är slumpen. Men det känns banne mig som nåt helt annat.

Tänder två ljus...

...och tänker på två starka kvinnor som lämnat denna värld dagarna efter varandra av helt olika orsaker. En som alldeles för tidigt fick ge vika för cancerns framfart. En som hann bli 104, 5 år innan kroppen gav upp.
Så olika våra liv är.
Det gäller att hitta någon slags balans i det där med att inte ta livet för givet, men inte heller bara gå runt och oroa sig och leva enbart i stunden.
Båda har jag fina minnen av. Foton också. Och gåvor.
När man förlorar någon är det skönt att ha mycket bilder att titta på tycker jag. Bilderna hjälper minnena att hitta fram. Minnen jag annars glömt.

Jag vet ett tillfälle, när min svärfar höll Mallan första gången (ja, det tog lite tid innan han vågade så hon var nog några månader) som jag plockade upp kameran direkt och ville fotografera.
- Nä, ta inga kort, sa svärfar.
- Jomen snälla, ni är så söta ihop och det kan vara kul för Mallan att ha sen, försökte jag.
- Jag ska väl inte dö än, du får väl fler chanser, blev hans svar på det. Då kändes det fel att ta korten, för det hade ju varit som att han skulle kunnat ha trilla av pinn när som, och det var ju inte min mening.
Grejen är ju att vi kan dö när som. Fast man kan ju inte tänka så. Men man kan fotografera för att minnas.

Läste i Amelia om en man som fått alzheimers sjukdom som 41-åring. Han och frun har fotograferat alla "viktiga platser" de har tillsammans och satt upp på väggarna. De har också massor med foton på barnen och familj/släkt/vänner överallt i huset för att han ska få hjälp att minnas. Han kommer förmodligen att glömma bort sin fru och sina barn. Men genom att träna honom via foton så kanske de får "behålla" honom längre.

Än idag önskar jag att jag tagit de där bilderna på svärfar... För jag fick ingen mer chans. Och det hade varit fint att ha.
Jag har själv ett sånt kort på mig och min farmor. Jag är bebis och hon håller mig. Jag har själv inga minnen av henne eftersom hon gick bort när jag var ett år, men kortet är ett minne - ett slags bevis på att hon fanns samtidigt som jag fanns.

Foton har för mig en stor och viktig roll. Ibland kan jag bli rädd för mig själv när jag inser hur lätt jag glömmer saker. Utan foton skulle jag lätt glömma bort även personer jag inte träffar så ofta är jag rädd. Hemskt, men sant. Jag kan minnas ansikten - men har svårt att koppla ihop med namn, släktrelation osv.

Så Länge leve minnena - tack vare fotografierna - i mig.

December i bilder #10

Det var så vackert, men så svårt. Att ta farväl är det svåraste.
Och, återigen, min sorg i det hela är ju så liten jämfört med familjens.
Vackra blommor var det, och våra elever hade gjort en egen dekoration som de designat och sedan fixat i ordning. Smyckad med hjärtan från alla elever som ville hjälpa till. Så vackert! Hjärtan flöt ut över hela golvet. Så mycket kärlek... och saknad...

December i bilder #5

En vacker vinterdag var det den 9 december, Annadagen. Snön gnistrade och solen sken.
Vi var på innebandy och tittade på FIFs tjejlag när min mobil ringde. Jag svarade glatt, men förstod direkt när jag hörde rösten vad som skett. Det är en obeskrivlig sorg att förlora en elev. Hur ska det då inte kännas för dem som förlorat sin dotter och syster?

Den dagen tändes en ny stjärna på himlen.

Jag tog en skogspromenad med Millan när jag kom hem. Djur är kanske det bästa sällskapet när man behöver vara själv fast ändå inte vill vara ensam.

Många ljus har tänts sedan dess, och många fler kommer att tändas. Ritualer blir så viktigt i sådana stunder. Man vill liksom göra nåt.

Till min svärfar

Symbolik är viktig för mig. Därför gick jag, Mallan och M för att plocka handbuketter i trakterna där svärfar hör hemma. Havre och korn från hans åker. Lind och ek från trädgårdens träd. Daggkåpa, klöver och andra blommor som kantade vägen utanför gården. Det kändes bra. Som att man gav honom en sista gåva från hans värld.
Framförallt var det nog skönt för Mallan att få göra sin egen bukett. Vi satt i regn och band ihop dem, och det var en hel del som bearbetades då.

Kanske är jag en blomma på sommarens äng
min tid är förgänglig och kort
snart vissnar min stängel, snart dör mina blad
en höstdag försvinner jag bort.
Men det avskedet ängslas jag alls inte för
bekymmersfritt kom jag ju hit
och hoppet jag har är en lustgård nånstans
och ibland har jag önskat mig dit.

Kanske är jag en blomma på sommarens äng
som ler fast det snart är adjö
som ler för det väntar en lustgård nånstans
på blommor som inte vill dö.
För det är nåt i blommor som inte hör hit
som vägrar bli jord eller stoft
det märker man tydligt i gullregnets färg
och i liljekonvaljernas doft.

/Atle Burman

Liv i hjärtat...

Olyckor är alltid tragiska, på ett eller annat sätt. För tio år sedan blev 11 september ett datum som för alltid kommer att förknippas med terrorism. För några dagar sedan var det ett flygplan som kraschade strax efter start, med bl.a. HV71:s bäste spelare i. En jämförelsevis inte lika stor katastrof som när ett flygplan flög in i skraporna i USA. Men människoliv ska inte jämföras med varandra. Varje människoliv är värt vår uppmärksamhet. Människor dör varje minut, och man kan tycka att vi kanske borde tänka till kring alla som dör i torkan i Afrika istället för att sörja en svensk hockeymålvakt. Men det funkar ju inte så. Man kan ju inte ta in allt, och det beror ju inte på att vi inte bryr oss om alla som dör runt om i världen, det är nog bara en överlevnadsmekanism. För annars skulle man nog inte orka...

Har man en massa tårar som vill ut så funkar det fint att släppa ut dom ihop med humor.

Såg  nämligen på Mia Skäringer igår "Dyngkåt och hur helig som helst". Rekommenderas! Nästan som Gardell - man gråter och skrattar omvartannat, och pendlingen däremellan är gjord på millisekunder.

Heaven is a place nearby...

Det var en gång...

Det var en gång en tjej som jag träffade på då och då i Brandstorps affär när jag var mindre och tillbringade somrarna hos mormor och morfar. Senare gick vi i parallellklasser på gymnasiet, men hon var ingen jag pratade med mer än då och då. När jag däremot gjorde entré på facebook 2006 så fanns hon där, och det visade sig att vi gått samma fotokurs på distans, att vi båda hade ett brinnande fotointresse, och vi började ha sporadisk kontakt. Hon var en superduktig fotograf som jag lärde mig mycket av.

Hennes saga fick inget lyckligt slut. Idag somnade hon in, efter ett och ett halvt års kämpande mot bröstcancer. Tragiskt... Mamma till fyra barn, gift och har inte ens fått fira sin första bröllopsdag. Man kanske borde fokusera på allt positivt hon faktiskt fått, fina barn, en fin man... Men idag känns det tungt.

Jag vet att livet är sånt. Jag vet det... Men det hjälper inte. Det känns jävligt orättvist. Meningslöst.

För Linda var det nog skönt att somna in hoppas jag. Även om hon förstås hellre velat vara kvar hos sin familj, så hade hon väldigt ont sista dagarna. Därför var det skönt att det gick fort. Hon skrev ett inlägg på sin blogg i fredags. Då orkade hon det. Sedan har hennes kompis skrivit, och hennes man.

Idag tänder jag ett ljus för henne, och tänker på hennes familj. Men det hjälper ju inte dom ett skit tyvärr... Det bara hjälper mig att känna att jag gör nåt. Har under hela hennes sjukdomstid då och då satt in pengar till cancerfonden, och tänker göra det idag också. Det hjälper inte henne, men kanske någon annan.

Du kan också göra det om du vill, genom att sms:a BESEGRA 2219 till numret 72988. Då skänker du 50:-, och du kan givetvis sms:a hur många gånger du vill!

Till en vän...

Så liten plats en människa tar på jorden.

Mindre än ett träd i skogen.

Så stort tomrum hon lämnar efter sig.

En hel värld kan inte fylla det.

Lilla pappsen

Ringde precis och grattade lilla pappsen på födelsedagen. Och han höll skenet uppe en stund, men sedan blev han jätteledsen och grät och grät och grät. Lilla pappsen...
Hade precis fått ett sorgebud. En boulekompis som gått bort. Bara 47 år gammal. Sorgligt!
Ibland vore kanske livet lättare om man inte hade så många vänner och relationer som man ibland måste mista. Fast utan alla vännerna vore livet också förbannat tråkigt.
Och lilla pappsen... jag är så lik honom emellanåt. Men sambon tycker att jag är mest lik min mamma och att syrran är lik pappsen. Har aldrig tänkt så, men så kanske det är...

Vi får väl se om vi kan åka på kalas hos pappsen idag. Mallan spydde i natt. En gång. Och sedan har det inte varit nåt. Förutom att jag sov totalt kass eftersom jag vaknade av hennes minsta rörelse, beredd med hinken.
Tror det var förkylningsslem som orsakade. Men vi får väl vänta några timmar och se.

Sitter just nu och försöker lösa melodikrysset. Operetter är jag kass på! Däremot är jag ett fan av Vonda Shepard (sångerskan i serien om Ally McBeal) så det kunde jag i alla fall. Men en operett på 17 bokstäver...hm...