Jag är helt enkelt för nöjd...

På 20-årsjubiléet diskuterade vi rastlöshet. Vissa kände sig rastlösa efter några år på samma jobb och ville byta. Det där med att max vara fem år på ett jobb, liksom. Men mitt jobb har ändrat sig många gånger på de 13 år jag jobbat. Jag har bytt kollegor och jag byter elever varje höst. Så jag blir liksom inte rastlös och känner att jag behöver byta av den anledningen.
Jag är liksom nöjd med mitt jobb, förutom allt pappersarbete som tillkommit sedan jag utbildade mig till lärare. Det hjälper ju liksom inte längre att man kan berätta om hur man bedömer eleven, allt måste ju finnas på papper också.

Ibland kan man se tendensen hos vissa par som gått isär att de börjar träna, går ner i vikt och bli mer intresserade av sitt utseende. Förmodligen för att de vill träffa någon ny. Man måste liksom ut "på marknaden" igen. Jag menar inte det som något negativt att de gör så, men jag känner inte att det är ett alternativ för mig att förändra min viktsituation  ;-). För jag är liksom nöjd med hur jag har det. Trivselkilon (upphöjt i tio) till trots.


Jag är nöjd (i det stora hela, hehe) med min livspartner.
Jag är nöjd med min familj.
Jag är nöjd med mina vänner.
Jag är nöjd med mina kollegor och elever.
Jag är nöjd med hur och var jag bor.
Jag är nöjd med vad jag tjänar (tala INTE om det för chefen)
Jag är nöjd med vad jag har för prylar.
osv...

Jag kanske är lite för nöjd helt enkelt. Är man nöjd strävar man ju liksom inte vidare med samma energi som någon som vill förändra sin situation.
Är det då negativt att vara nöjd? Hur hade det blivit om vissa människor som drivit utvecklingen framåt blivit nöjda efter halva vägen?
Men samtidigt är det ju skönt att vara nöjd. Jag kanske liksom anpassar mig och blir nöjd med det jag har?

Givetvis finns det saker jag önskar mig, saker jag vill göra, saker jag borde göra oftare osv. Men i det stora hela är jag nöjd.



Jag har det nog för bra. Men det är jag nöjd med! =)