Det andra brudparet jag förevigade strålade som solen, och jag tror knappt att ett enda öga var torrt när de gav varandra vigsellöftet. Förr var det alltid sångerna på vigslar som fick mina ögon att tåras och halsen att stocka sig. Idag är det snarare vigsellöftena som får mig att gömma mig bakom kameran och "stänga av".
Jag,...,tar dig, ..., nu till min hustru/manatt dela glädje och sorg med dig och vara dig trogen tills döden skiljer oss åt...
"...tills döden skiljer oss åt..."
Det är starkt, och blir kanske mer starkt ju äldre man är - för då kommer det liksom närmre på många vis.
Här är lite foton från vigsel och fest.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar