Allting är relativt

Allting är relativt... ja så brukar man ju säga. Men hur menar man egentligen då? Det fick jag förklara för mina elever förra veckan. 

Ibland tycker ju barnen att vi inte tar dem på allvar när de är osams med kompisar eller bråkat om nåt litet. Det beror ju oftast på att vi vuxna jämför det med mycket större saker som vi varit med om, och sedan säger till barnen att "det var väl inte så farligt".

 Om man tänker sig livet som en väg - då kunde man ju önska att den alltid var jämn och fin och lätt att gå. Men så är det ju inte. I livet stöter man på en massa gupp, branta berg, dalar och hålor.

Ju yngre man är, desto färre berg och hinder har man upplevt.  Då känns bergen större, eftersom man har få andra berg att jämföra med.

När man blir äldre har man ju upplevt en massa olika berg, och för varje berg man upplevt så jämför man ju med alla de andra bergen man bestigit. "Detta känns inte som ett stort problem jämfört med det jag upplevde för 5 år sedan"

Jag brukar jämföra mina egna berg med andras berg, och då finns det ju alltid dom som haft det värre. Alltså känns mina berg inte så stora.

Att ha diabetes känns t.ex. inte så stort när man vet att andra kämpar mot betydligt svårare sjukdomar. 

Allting är relativt... så är det!