Rosa bandet

Jag kommer ihåg en gång när jag fått veta att en nära vän var allvarligt sjuk. Jag kommer ihåg vilken förtvivlan som skrek i mig och hur jäkla ont det gjorde...i mig! Hur jag grät och var förtvivlad för att jag var rädd att förlora henne- rent jäkla egoistiskt.  Hur var det då inte för henne och hennes familj?
Nu är ju jag expert på att tänka katastroftankar och vara 7589 mil före i tänket istället för att vara i nuet, och i vännens fall har det ju gått bra. Kämpigt - och förmodligen betydligt mer än vad vi andra ser, men ändå har det gått bra.

Det finns så mycket sjukdomar som kan drabba, och det kan man ju inte gå runt och tänka på. Men man kan ju faktiskt göra något, genom att skänka pengar till forskning. Idag har jag sett Rosa-bandet-galan, och AJ vad det gör ont i mig på många sätt. Samtidigt blir man glad av att så många idag blir friska, att många skänker pengar och engagerar sig. Men det är ändå  Lindas pojkar vid graven som kommer att finnas på näthinnan när jag lägger mig ikväll.
Jag var vid den graven i augusti. Det kändes overkligt. Som att det inte hänt.

Unga människor ska inte dö.
Det är fel.
Orättvist.

Man ska hinna leva sitt liv.
Hinna uppleva en massa saker och vara med och se sina barn växa upp.

Nu ska jag gå och pussa på min dotter.
God natt!

Bröstcancerfonden PG: 90 05 91-9
Prostatacancerfonden PG: 90 01 01-7
Barncancerfonden PG: 90 20 90-0
Cancerfonden PG: 90 19 86-0