En liten bakterie i universum...

Förut var jag och Millan ute och gick en kvällspromenad. Jag älskar att gå i mörkret - det är mysigt. Ännu mysigare blir det när det är så stjärnklart som ikväll. Stjärnor fascinerar mig. Jag tittar upp och tänker att jag är som en liten bakterie i universum som är så enormt. Kanske utan slut?

Det är då jag blir djup och funderar på om det jag gör är värt det? Eller om jag borde göra nåt annat? Jag har allvarligt funderat på att byta yrke senaste året. Fast sen tänker jag på barnen och då känns det som yrket jag valt är rätt.

Jag hade nu tänkt gnälla lite över hur mitt yrke är idag, jämfört med 2000 när jag började jobba. Men jag skippar det. Istället väljer jag att skriva hur jag önskar att mitt yrke ska vara;

Jag träffar varje dag ett gäng goa barn som är nyfikna och vetgiriga, ifrågasättande och leksugna. Jag hinner sitta lite efter varje lektion och reflektera över det som hänt och dokumentera det jag sett/hört. Jag hinner sitta med varje elev lite varje dag och prata igenom deras kunskapsutveckling och låta dem äga den.
Jag hinner prata och diskutera mycket med mina kollegor, få hjälp med bedömning, kritiska aspekter i lärandet osv.
Jag åker hem från jobbet, har ungefär en timmas jobb hemma, men är sedan ledig.

En utopi... Jag vet...

Eller är det helt enkelt jag som är så oerhört ineffektiv? Skulle det vara likadant för mig oavsett vilket arbete jag hade???