Tack snälla Anno & Hakker!

I födelsedagspresent i år fick jag boken "En man som heter Ove". Den såg väldigt intressant ut, men jag hade många böcker på g så den fick läggas i hyllan ett tag. Tills för tre dagar sedan. Jag har sträckläst den. Det är bland de vackraste kärleksskildringar jag nånsin läst. Så vackert att det gör riktigt, riktigt ont att läsa. Tårarna har skvalat titt som tätt och de sista kapitlen tog tid att läsa eftersom allt var suddigt av tårar.
Men jag trodde det var en humoristisk bok, kanske du tänker nu. Ja, det trodde jag också. Och det är den. Verkligen. Man fnissar högt för sig själv emellanåt och har inga problem att se bilderna framför sig. Men den är djup. Och den tog tag i mig så mycket att jag just nu inte är så sugen på någon ny bok än. Jag vill liksom suga klart på Ove-karamellen först.
Den är helt klart med på min "bästa-böcker-jag-läst-lista". Och det hade jag inte förväntat mig när jag började läsa.

Den är så helt och hållet genomtänkt från början till slut. Jag älskar den!

Läs t.ex. följande citat från boken:

"Ove hade aldrig fått frågan hur han levde innan han träffade henne. Men om han hade fått den hade han svarat att det gjorde han inte."

"Han var en man av svart och vitt. Och hon var färg. All hans färg."

Man kan inte läsa den här boken utan att älska språket och djupet. Jag tänker inte berätta så mycket mer om vad den handlar om, förutom det mest självklara som man kan läsa ut av titeln. Den handlar om en man som heter Ove. Som man får lära känna mer och mer för varje sida. Och det är ljuvligt!!!