Efter Gardells bok, som ju beskriver en del humhum, gick jag på 50 nyanser av honom. Hela den boken handlar om humhum. Det fick mig att tänka på Frödings vackra dikt "En morgondröm". Den blev han åtalad för att han skrev. Det har hänt en del sedan dess kan man säga...
En morgondröm
I
Jag sov och jag drömde
om Ariens land,
där solguden tömde
med givmild hand
kring allt överallt i en lycklig ängd,
som sedan vulkaniskt vart bränd och sprängd,
sitt liv, sina håvors mängd.
Jag drömde om aplar i mäktiga hag
kring urskogens väldiga vattendrag,
om körsbärsdungar och vinbärssnår
kring floden, som enslig i dälden går,
om vete, som självsått ur jorden stiger
i ödemarksdalen, där allting tiger,
om humle, som klänger och slingrar sig fram
i skogens tystnad från stam till stam.
Och ängar sig breda
kring bäckars fall,
där herdarna leda
sin hjord i vall,
när kvällen sin dagg över landet strör,
vid lidren med byttor till mjölk och smör
står väntande hustrur och mör.
Och mannen är stark och kvinnan vek
och ungdomen yster och vig i lek,
ett naket folk, för stolt för ok,
för rent för dräkternas skökodok.
Men skymtar det stundom bland flickornas flockar
ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,
det är för att göra sig särskilt grann
och vacker och kär för en älskad man.
Vid viken, vid kröken,
som älven slår,
den stigande röken
ur tjällen går,
där syssla i ro med de yngsta små,
som lipa och le, där de tulta och gå,
de gamle, de silvergrå.
Men högt på en klippa i frihet och ljus
och högt över töcknen är konungens hus,
på vidden och branterna runtomkring
vid midsommartid hålles folkets ting,
och konungen dömer från domarestolen
och tänker för folket och talar med solen,
och solen sår ned sina gudomssvar
om allt, som skall bliva och är och var.
II
Där strövar i skogen en fri ung man
och ingen är fri ung man som han,
hans blod är en störtsjö i vårstormsdagar,
hans trots bryter lagar
och allt vill han fresta och allt han kan.
Den säkraste brottarn och måttarn
han prövar med näven och lansen
och kysser, när rast är i dansen,
de vackraste flickorna fritt
i vredgade friares mitt.
Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,
hur allt, när han strövade muntert åstad,
bar skick av en fri ung man,
hur hemlighetsfullt det om läpparne log
som visste han nog
att gudarnas ättling
och älskling och like var han.
Han strövar med glättiga fjät framåt
på skogens vilda stråt,
han stannar och ler åt små kryp,
som måtta åt tån med ett nyp,
han gäckas med gökar, han retas med trastar,
han följer för roskull ett spår,
på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar
att se på en fisk som slår,
han faller på knä invid randen
och ligger och dricker ur handen.
Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar
av glädje åt bilden, som vattnet bar,
den visade gudarnas ättling,
hur manvuxet vacker han var.
III
Fina fötter, nätta små,
kliva långt och slugt på tå,
än de skynda, än de väja,
knätt och kny, för ljud och speja,
om ej någon hörde små
fina, nätta fötter gå.
Kny och knätt, nu le och lura
glada ögon bak en stam,
och en flickas axlar kura
sig ihop som rädda lamm
och försiktigt förtänksam
smyger hon sig fram.
IV
Och med ett som en vind
stryker flickans arm över jägarens kind
och har täckt honom ögonen till,
och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,
han kan inte bli fri,
han må sträva så mycket han vill.
"Stackars Dum och Egenkär
där,
kan du gissa vem det här
är?"
Och hon kniper och drar
och hon rycker och slår för att frampressa svar
och att skrämma den älskade rädd,
och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,
men den pinan är len
som ett smek på en kärleksbädd.
Blint han kämpar att bli lös,
trevar, gissar: "Nyp och Klös
är ditt namn och Udd och Sticka,
Riv och Ryck och - släpp mig flicka!"
Och med ett med ett skratt
blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt,
och han drog henne tätt
mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,
och hon snyftade till och i gråt hon brast,
och hon sökte hans blick,
och en glimt av hans innersta själ hon fick.
Och som knoppen av Ariens ros en vår
sina skylande blad från pistillerna slår
inför sol, inför vindar och frön
låg hon naket och utslaget skön
och med vittskilda knän och med skälvande sköte
var den älskades åtrå i möte.
V
Själ i flamma, blod i dans,
han var hennes, hon var hans,
han blev hon, hon blev han,
ett och allt och tvenne,
när hans unga makt av man
trängde in i henne.
Och med huvudet bakåt i kyssande böjt
och med skötet mot famnaren höjt
drack hon livets och kärlekens yppersta drick
i var störtvåg, hon fick
av hans livseldsaft,
i var gnista, som gick
av hans kraft.
Och som samma andedrag,
samma puls och hjärteslag
själ vid själ i samma kropp
sammanhöll,
steg och föll
rytmens ned och opp,
mot och in och från,
tills med ens en stråle sköt
ur hans liv och livsvarmt göt
faderkraft i moderfröt
och som två förenat floder
ström av fader, ström av moder
blevo ett i son.
VI
Och som hjärteblad i en blomsterskida,
heltförenta nyss, när skidan brast,
än vid sömmen hålla troget fast,
höft vid höft och sida invid sida,
syskonkärligt lågo hon och han
ännu flämtande och ännu röda
av sin kärleks första bråda möda
tätt med armen knuten om varann.
Men med ljuset, som i rymden flammar
av den evigtklara lyckans rike,
kom lycksalighet som sändebud
milt välsignande från ljusets gud
likt en solglimt mellan skogens stammar
över gudens sons och dotters like,
mänskosonen och hans brud.
