Tänder två ljus...

...och tänker på två starka kvinnor som lämnat denna värld dagarna efter varandra av helt olika orsaker. En som alldeles för tidigt fick ge vika för cancerns framfart. En som hann bli 104, 5 år innan kroppen gav upp.
Så olika våra liv är.
Det gäller att hitta någon slags balans i det där med att inte ta livet för givet, men inte heller bara gå runt och oroa sig och leva enbart i stunden.
Båda har jag fina minnen av. Foton också. Och gåvor.
När man förlorar någon är det skönt att ha mycket bilder att titta på tycker jag. Bilderna hjälper minnena att hitta fram. Minnen jag annars glömt.

Jag vet ett tillfälle, när min svärfar höll Mallan första gången (ja, det tog lite tid innan han vågade så hon var nog några månader) som jag plockade upp kameran direkt och ville fotografera.
- Nä, ta inga kort, sa svärfar.
- Jomen snälla, ni är så söta ihop och det kan vara kul för Mallan att ha sen, försökte jag.
- Jag ska väl inte dö än, du får väl fler chanser, blev hans svar på det. Då kändes det fel att ta korten, för det hade ju varit som att han skulle kunnat ha trilla av pinn när som, och det var ju inte min mening.
Grejen är ju att vi kan dö när som. Fast man kan ju inte tänka så. Men man kan fotografera för att minnas.

Läste i Amelia om en man som fått alzheimers sjukdom som 41-åring. Han och frun har fotograferat alla "viktiga platser" de har tillsammans och satt upp på väggarna. De har också massor med foton på barnen och familj/släkt/vänner överallt i huset för att han ska få hjälp att minnas. Han kommer förmodligen att glömma bort sin fru och sina barn. Men genom att träna honom via foton så kanske de får "behålla" honom längre.

Än idag önskar jag att jag tagit de där bilderna på svärfar... För jag fick ingen mer chans. Och det hade varit fint att ha.
Jag har själv ett sånt kort på mig och min farmor. Jag är bebis och hon håller mig. Jag har själv inga minnen av henne eftersom hon gick bort när jag var ett år, men kortet är ett minne - ett slags bevis på att hon fanns samtidigt som jag fanns.

Foton har för mig en stor och viktig roll. Ibland kan jag bli rädd för mig själv när jag inser hur lätt jag glömmer saker. Utan foton skulle jag lätt glömma bort även personer jag inte träffar så ofta är jag rädd. Hemskt, men sant. Jag kan minnas ansikten - men har svårt att koppla ihop med namn, släktrelation osv.

Så Länge leve minnena - tack vare fotografierna - i mig.