Den kan absolut vara ledord framöver.
"Herre, du vet bättre än jag själv att jag håller på att åldras,
och att jag en dag ska vara gammal.
Avhåll mig från den fatala tron att jag måste yttra mig i alla ämnen och vid alla tillfällen.
Befria mig från begäret att jag ska ordna upp alla människors angelägenheter.
Gör mig tankfull, men inte dyster,
hjälpsam men inte beskäftig.
Hjälp mig att inte repetera ändlösa detaljer,
ge mig vingar som för mig till saken.
Försegla mina läppar angående mina krämpor och besvär,
de tilltar och det känns allt mer frestande att älta bekymren.
Jag vågar inte be om ett förbättrat minne,
men jag ber om en växande ödmjukhet och mindre tvärsäkerhet när mitt minne inte stämmer med andras.
Lär mig den strålande läxan att jag tar fel ibland.
Låt mig få bli någorlunda angenäm,
jag vill inte vara ett helgon - somliga helgon är svåra att leva med.
Men en sur åldring är något av kronan på djävulens verk.
Ge mig förmågan att se det goda i oförutsedda sammanhang och se talanger hos människor när man inte väntar sådant. Och kära Herre, gör mig vänlig så att jag säger dem det jag ser.
Amen."
I mitt jobb handlar det mycket om att se det positiva hos varje individ och bygga vidare på det. Men jag försöker också att peppa min omgivning och säga det jag ser som jag tycker är bra. Det är inte alltid lätt.
Jag behöver jobba mycket på alla punkterna ovan, för det är väl som så att man själv som behöver bli medveten och ändra på sitt sätt. En bön, för mig, har ingen funktion om jag inte själv blir berörd och tar till mig den. Det är ju jag som behöver göra nya spår i min tankekarta.
Att välja att vara tyst och inte alltid ha åsikter om allt är något jag tränar på. Det går sådär...
Men varje möte jag går på så tänker jag innan att "nu ska jag tänka mig för". Och då kan man ju undra hur det hade varit om jag inte ens varit medveten om att jag babblar en del. Hualigen...
Det finns mycket att träna på här i livet...
Håhåjajaa...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar