Igår for vi iväg till Habbeland för att fira att Habbe och Habbelina tillsammans fyllde 90 år. Det blev en kanonrolig fest, och Henrik Sveder underhöll och han var lysande!!! Jag blev väldigt impad. Han höll igång hela festen.
Jag och M stod i baren och hade superroligt! Tiden gick fantastiskt fort, och jag hade så himla kul! Jag hann dansa en hel del också, och det är aldrig fel! Golvet var superhalt, och jag hade hala skor, så en vurpa på golvet blev det, men allt höll! =) Hade jag varit smart hade jag tagit med mina dansskor, men smart är jag ju inte känd för att vara så de var kvar hemma...
Elva vaknade jag igen, och låg och drog mig en stund, men sedan var vi tvungna att gå upp eftersom vi behövde åka hem. Snacka om att kroppen inte längre är van vid att ha sådana fester... Man skulle behöva ha fyra dagar efteråt för att komma igång igen. Sömnen verkar liksom bli viktigare och viktigare. Ålderstecken...
Väl hemma efter att ha hämtat Mallan och Millan hos svärföräldrarna så blev det en kort paus innan det var dags att vara kyrkvärd. Idag var PRO:s sång & musikgrupp med och sjöng. En massa sånger med fina texter. Och tyvärr är jag så blödig att jag började gråta under en sång. Kanske kan jag försöka skylla blödigheten på sömnbristen, men sanningen är väl att jag helt enkelt är en sådan person som lätt gråter. Man önskar då att man kunde låta tårarna rinna lite vackert, men det går inte. Jag får hålla tillbaka för att inte hulkgråta... Ja, käre barn...
Hade lätt kunnat böla till alla sånger de sjöng, men lyckades hålla mig till en. Det räcker liksom för mig att jag vet att det sitter en man där som nyss förlorat sin hustru och som är där för tacksägelsen, och så sjunger kören såna där typiska PRO-sånger: De sista ljuva åren, Man ska leva för varandra osv. med dragspel och gitarr. Det var fint!
Men det var den här sången som blev droppen som gjorde att det rann över. Stackars kören. De måste trott att jag mådde jättedåligt.
Jag bara är sådan att det räcker att jag börjar tänka på den närvarande änkemannen, och sedan far tankarna iväg åt alla möjliga håll. Till vänner som förlorat någon. Sedan går det liksom inte att få stopp.
Jag var lika sentimental igår på kalaset, då Habbelinas mamma höll tal till sin dotter. Undrar om jag kommer att kunna hålla tal på Mallans 50-årsdag började jag tänka. Då är jag 75. Och sedan skenade tankarna iväg så att jag fick gömma mig bakom kameran och fokusera på den. Lättrörd... japp, det kan man nog kalla mig.
På gudstjänsten idag fick jag också en annan fundering. Typiska PRO-låtar skrev jag här uppe. Ja, ni vet vilka jag menar, sådana där klassiska låtar som man i alla tider hört pensionärer sjunga. =) Och då började jag tänka: Vad beror det på att det är en viss sorts sånger pensionärerkörer sjunger? Kommer vi att sjunga samma sånger när vi är "panchisar"? Eller kommer man framöver att få höra pensionärskörer sjunga "Poker face", "Personal Jesus", "Highway to hell" osv.? ;-)
Min fundering blir alltså egentligen om det är så att man som pensionär gärna sjunger sådana sånger som man är uppvuxen med, eller om man helt enkelt helst vill sjunga sånger som handlar om livet och att ta vara på den sista tiden osv. Typ "Man ska leva för varandra"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar