Töreboda dag 3, 4 juli

Jag sov nog 2-3 timmar natten till lördagen, och gick ut och lade mig under korkeken och halvslumrade hela förmiddagen. Den här dagen fick vi en massa trevliga besök och det var fortfarande lika gött att bada i kanalen.

Mäktigt att vara i vattnet precis när den stoooora båten kommer. =)

Den här dagen hade jag tänkt att jag skulle vara framme på festivalen från 16-24. Man kan säga att den orken fanns inte alls. Så Kalle Moreaus och Sean Banan fick jag prioritera bort tyvärr.

Vi tog det lugnt istället och satt under korkeken med trevligt sällskap och goda drycker. Sedan tog vi oss fram till Dire Straits Tribute, med några smärre polishändelser längs vägen. Jaja, man ska visst bli 38 år innan man blir stoppad av polis och få hälla ut sin dryck i närmsta buskage...

Vilken tur att vi inte missade detta band! De stod för en närmast religiös upplevelse när de spelade Brothers in arms. Då fick jag plötsligt kämpa mot tårarna igen... Så himla bra var det så jag blev alldeles tagen och fick inte ens fram mobilen för att filma. Men det var nog ett sånt minne som man ska bevara i hjärtat istället för i kameran. Jag insåg då också att jag får jobba med mig själv när det gäller förståelsen för att vi alla upplever musik på olika sätt. Att pubiken liksom kan hoppa runt och studsa och vråla och klappa händer "a-la-sommartider-med-gyllenetider" blir för mig väldigt konstigt till just den låten. Men så var det, och jag studsar kanske runt till någon annans mer stillsamma musikupplevelse - vad vet jag? ;-)

De var duktiga musiker!
Mot slutet av deras uppträdande började jag känna mig konstig. Frös, blev yr och det domnade liksom i halva huvudet kändes det som. M insåg att jag nog behövde mat och vatten så han såg till att utfodra mig. Tur det! Sömnbristen spelade nog in också. Och att dryckerna vi intog under dagen kanske inte var vatten i den utsträckning som det borde varit.

Tyvärr utspelade sig denna mat-vila-paus under Ola Salos framträdande. Så den såg jag från denna vy. Vi hittade familjen Gullidens plats och fick dela den med dem en stund. Tack! 

Mallan och Ax2 stod längst fram och lyssnade och jag är mycket avis på detta... men får inse att jag inte hade orkat. 

Sedan var det dags för H.E.A.T som jag sett fram emot. Det var okej, men ljudet krånglade en del. Sångaren var som en duracellkanin och det var gott om energi. Men blev ändå inte riktigt som jag trott. Mallan hittade ett plektrum som souvenir efteråt. Lycka! (Inte riktigt i samma klass som Olles Twisted Sister-trumpinne, men ändå.)

 Jag roade mig med att kika i fönstren på husen runt omkring. Det satt folk i alla åldrar och tittade och lyssnade. Bra läge vart tredje år - eller det kanske inte de tycker?

Festivalen avslutades med mitt favvoband Europe - och de är ju fortfarande bra. Men att stå längst fram orkade jag inte med, så på håll såg vi dom - och på storbildsskärmarna.

Jag hoppades nästan att "The final countdown" INTE skulle bli den sista låten. Men det blev den förstås. Lite som att läsa en bok där man redan från början vet hur det ska sluta. Jag har liksom lite tröttnat på den låten. MEN det var ju fler än jag som var på festivalen. Och de ville gärna ha den låten sist förstås. =)

Dagen efter detta var det dags att ta sig hemåt, och vi fick ett trevligt snack med Bubbla-grabben som vi lärt känna kvällen innan. Sicken skön typ! ;-)

Väl hemma plockade vi ur våra grejer ur bilen och sedan tog vi oss direkt i säng och stensov i 2 timmar. Och det tog låång tid att smält alltihop.

Sammanfattningsvis så är det nog inget som slår Twisted Sisters framträdande. Vilken show. Det var liksom fulländat på alla sätt.
Sedan var Dire Strait Tribute och Creedence Tribute roligast att lyssna på. Ola Salo är alltid Ola Salo. Ledin och Europe också.
Sedan var dte väldigt roligt att lyssna på ISAK och Talangjakten.

Och sedan var sällskapet så himla bra, smidigheten i att bo i båten kanon och vädret fantastiskt! Det var välordnat - massor av folk som skötte säkerhet m.m. Röda-kors-folk överallt som fixade öronproppar vid behov, vatten, hjälpte till om folk kommit bort osv. Superbra anordnat!!! De gjorde alkotest på många 12-17-åringar. Mallan har nu fått blåsa tre gånger. Två gånger mer än hennes mamma. Superbra tycker jag! Dels avdramatiserar man själva alkotestandet (att blåsa alltså), och dels visar man att man tar dte på allvar att ungdomar upp till 17 år ska vara nyktra!
Om tre år hoppas vi att de kör igen - och då ska vi dit!