Premiärdoppet!

Precis när jag skrev premiärdoppet så kom jag på att jag faktiskt badade vid Fällholmen på midsommarafton. Från båten. Det var iskallt och jag trodde hjärtat frös och hoppade upp ur munnen på mig. Jag var nog i vattnet i ganska precis 48 sekunder. Så, nej, doppet i dag var inte premiär - utan sekundärdoppet. =)

Mallan tjatade om att bada och sen började det åska. Så då fick det bli ett kvällsdopp istället i ån med endast några campare som publik, iklädd min nya prickiga bikini som jag lovat mig själv att ingen skulle behöva se mig i - jag skulle bara ha den här hemma och sola i.
Kände mig ungefär som Lill-Babs i hennes "yellow-polka-dot-bikini-en-prickig-baddräkt-där-midjan-är-bar". Men vad f-n! Änglafladder och marshmallowfluffmage har väl ingen dött av att se - så till slut hoppla jag i! =)
Dock lär det bli en sol-bikini, för bikinitrosorna visade sig vara för STORA (känns enastående att jag lyckats köpa för STORA!!!) och ville liksom kränga av när man simmade.

Temperaturen var 20 grader i vattnet - och då säger mitt hjärta att jag borde kunna slänga mig i lätt. Min hjärna däremot (och min höga ålder) säger åt mig att "din kroppstemperatur normalt är 37 eller nåt, och detta är minsann SJUTTON grader kallare. Faktiskt!"

Helt ärligt var det inte jättesvårt (bara liiiite) att komma i. Och det var ljuvligt att simma runt i spegelblankt vatten tillsammans med Mallan som hade fnissanfall hela tiden.

Alla helgons helg

Den här helgen har varit intensiv och känslofylld.

I fredags var vi och fixade med ljus på våra gravar och såg till att det lyste vackert. Det är ett mysigt pysslande att fixa fint på graven tycker jag, och jag vill helst att det ska vara personligt och inte bara en krans som "alla andra har".






I fredags var vi också hos tandhygienist med Mallan som fick klart godkänt. Sedan följde vi med mamma till vårdcentralen för att ta bort stygn, och hon fick också godkänt. =)
Vi hann också med ett besök på Sjöbergs guld för att göra hål i öronen på Mallan - något hon tjatat om i fyra år men inte fått för sin dumma överbeskyddande mamma. Men i tioårspresent fick hon det av oss. Och eftersom jag lovat att det skulle bli av på lovet så var det ju lite sista chansen i fredags.
Det gick jättebra, förutom en nästan krossad hand på hennes mamma, hihi, och hon var och är jättenöjd. Tack snälla Lisa & Ann för detta!

I lördags var det Gåsalunken - och det kom rekordmånga och gick: 1003 personer. Det är ungefär 80 funktionärer som behövs för att ro runt promenaden. Tack alla som gjorde det möjligt. Själv satt jag i rättningssekretariatet tillsammans med andra goa människor. På morgonen, en timma före starten, gick jag promenaden. Passade mig perfekt att slippa trängas med folk. Det var min första längre promenad på lääääänge av olika anledningar och det var så gött. Vackert var det också!
Vill rikta ett stoooort tack till Inger som fixade mat till oss. Det var rörande snällt - och så himlans gott! <3 br="br">

Idag var vi på minnesgudstjänst i kyrkan. Det var vackert - och jobbigt på samma gång. Jag har så mycket gråt i mig som pyser ut ibland, och idag är en sån gråtdag (förmodligen för att jag är ganska trött). Först läste jag ut "Femtio nyanser av mörker" som är del två i trilogin om Christian Grey & Anastasia Steele. Då grät jag. Sedan kollade jag på Så mycket bättre - och fick höra Magnus Uggla tolka en av Olle Ljungströms låtar. Då grät jag (tack för förvarningen mamma-  det hjälpte inte ;-).
Sedan gick jag då på minnesgudstjänst där bl.a. min svärfar var en av dem som det skulle tändas ljus för. Det var riktigt jobbigt. Mycket jobbigare än vad jag kunde trott. Jag höll dock inne med gråten, eftersom jag skulle läsa texter och ta upp kollekt m.m. Fast när Lovisa & Malin Holmlind  tillsammans  med Asya spelade Närmare Gud till dig på cello, violin och piano så brast det... ordentligt... Ifall ni inte vet vilken psalm det är så kan ni kolla klippet nedan. Jag hittade ingen version med bara en cello, en fiol och ett piano. Det blir istället en symfoniorkesterversion. Jag kan säga att det vi fick lyssna på var så mycket vackrare, enklare och det gick rakt in i hjärtat. Jag grät och grät och fick ta upp kollekt med illröda ögon och kinder. Jag hade inte behövt, för kyrkvärdskollegan erbjöd sig att fixa det själv. Men jag kände att jag behövde göra det - och sorgen är ju en del av livet... Fast man kunde önska att man kunde gråta vackert som på film.




Textläsningen gick dock bra, fast benen skakade för jag var nervös. Det jag läste var ur Uppenbarelseboken kap 7, och slutade med orden "och han ska torka alla tårar från deras ögon". I "torka aldrig tårar utan handskar" läser Benjamin ur Uppenbarelseboken också, sitt favoritbibelord, men det är Upp 21:4. De påminde dock om varandra och fick mig att tänka på den boken vilket bättrade på tårförrådet.

Jag gick en sväng på kyrkogården - och det är väldigt vackert vid Allhelgona. När jag var liten minns jag att vi åkte till Fröjereds kyrkogård och till Norra kyrkogården i Tidahom och bara gick omkring. Jag älskade det. Tyckte om det och trivdes. Kände värme.
Idag känns det mer sorgligt. Varmt och vackert fortfarande, men sorgligt.
Men om livets väg bara vore rak och enkel skulle väl allt bara bli "lagom" och man skulle inte uppskatta de där bra stunderna lika mycket...kanske... Vad vet jag?

Nu vet jag att jag är trött - i morgon är lovet slut och det är dags att vara på topp igen. Så nu ska det sovas. Natti!

Missa inte!!!

Belägrad...

I helgen har Fröjered intagits av små gröna män. Ja, jag skriver små, för för några år sedan upptäckte jag att "ungdomens" drömspan inte längre var något att spana på... De är ju nästan hälften så gamla som jag...:-S

Kanske finns det en viss skillnad på män och kvinnor där... Män kan bli "gubbsjuka" och spanar gärna på yngre kvinnor. Yngre män tilltalar mig inte. Fast det finns förstås kvinnor som vill ha toyboys också. Jag ska inte generalisera...

Det är ändå lite kul att spana på själva "leken", för lek är vad det är. Även om det har en allvarlig bakgrund. Och idag när jag gick för att tända ljus på farfars grav så stod det en bandvagn där. Tre grabbar med kulsprutor gick ur och "säkrade" vägen. Man kände sig lite som att man var i ett krigsspel. Jag gick och log för mig själv. Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på hur det skulle vara om det verkligen var på riktigt. Då slutade jag le...

Tror inte att man kan föreställa sig hur det är att leva i ett krigsdrabbat område.

Men har man sett repmånad så kan man ju också se det roliga i sådana här övningar...

Ja, vi undrar fortfarande: Varför stod det V på nästan alla fordonen?

Pilotprojekt med kanonresultat!

Visst är de söta de stora skalbaggarna på Fröjevi! Bra är de också! :) Om jag har förstått det hela rätt så är Fröjereds IF först i landet med denna klippteknik på planerna. Jag är mycket imponerad - resultatet är också riktigt bra. Dessutom är ju klipparna både tysta och söta, som en blandning mellan skalbagge och ko (käkar gräs) som kryper omkring hit och dit i ett oerhört osammanhängande mönster. Om man nu kan kalla det mönster om det är osammanhängande? Hm... förmodligen inte...
Man kan få komma på studiebesök och få mer info - det är nog bara att kontakta någon i klubben.

SPÖKEN i Fröjered!!!

Idag har dagen ägnats åt att leka!!! Jo, vi har haft spökpromenad i skogarna häromkring. Första gången som jag kom i kontakt med denna spökpromenad måste varit 1996 när jag satt själv en kväll hemma hos M (han jobbade) och tittar ut genom fönstret. Då fick jag se MASSOR av ficklampor komma gåendes genom kohagen. Kastade mig på telefonen och ringde M och undrade vad som hänt? Kunde någon kanske ha gått vilse och att det var en skallgångskedja som var igång?
Men det visade sig vara spökpromenadsnissar.
Sedan skulle det ta ända tills för tre år sedan innan jag gick den, tillsammans med Malin. Det var spännande. Nästan för spännande... =)
Det året var M & M med och grejade för första gången. Sedan dess har de varit med, och sedan förra året har jag och A varit med också.
2006 var det ungefär 420 personer som gick. Förra året hade vi tryckt upp 500 startkort - vilket inte räckte, för det kom 550 personer. I år tryckte vi därför upp 720 startkort - och det räckte inte heller för i år kom det närmare 800 personer!!! Fatta - det är SJUKT mycket folk! Fantastiskt! I lilla Fröjered! Jag är mållös! Och vi som tänkte skita i det i år när vi inte fick ihop folk! TUSEN tack till familjen som kom på vårt andra möte - utan er hade vi struntat i att ha promenaden i år. TUSEN tack också till alla er som ställde upp och skrämdes fast ni egentligen inte hann. Vi är såååå tacksamma!

Det var verkligen skitroligt - att det kan vara såå roligt att skrämma skiten ur folk... hehe! Förstår mig dock inte på de som tar med sig hundar och småbarn (0-3 år) ut i spökskogen???

Här är lite bilder från dagens spökerier!

Far och dotter! Lika som bär - eller?

Den här likkistan hade M spikat och målat och lagt ner mycket tid på. Tanken var att han skulle ligga i den och sedan öppna locket och skrämmas. Men det gick inte. För i början var det folk som ryckte i locket och kastade igen det på honom när han reste sig upp. Aj i huvudet!
Sedan kom det tonåriga sketungar som sparkade som idioter på kistan. Aj i öronen! Blir ganska bra resonans i en sådan kista... Så han fick hoppa ur och skrämmas på andra sätt istället. Tyvärr finns det tydligen alltid en liten hög med rötägg som bara går in för att sabba. Utsparkade marschaller, en trasig lykta osv. osv. Det gör mig såååååå förbannad. Men samtidigt är det väl så att de som bara sabbar är dom man bör tycka mest synd om. Någon borde ta dom i kragen och tala om för dom att de duger som de är - och att de inte behöver sabba saker för att få uppmärksamhet och vara coola. Och egentligen skulle jag vilja ta dom på spökpromenaden - iklädd Döden - och släpa ut dom i skogen, sätta vår fina avrättningsyxa mot halsen på dom och väsa:
En grej till och du är död!!!
Nu växer mina horn fram... Och en del kanske tror att jag inte skulle kunna bli så arg att jag skulle göra en sån sak. Men - jo - SÅ arg kan jag bli. Men inte ofta! Hur som helst - av 800 personer så var det kanske femton som inte skötte sig. Tyvärr! Men det är ju ändå väldigt få i det stora hela.
Kyrkogården är både lite otäck - men på ett vackert sätt liksom. Jag skulle kunna sätta mig där och mysa liksom. Det är fint! Bra jobbat M&M!

Mr Lieman himself står på vakt vid "körgårn". Ser lite stel ut dock. Men det syns inte lika väl i mörkret. Många trodde att jag var en docka där jag stod helt still. Förmodligen såg jag också ganska uppstoppad ut. Suck! "De har stoppat upp den rejält med kuddar" liksom... Suck! På det här viset får man ju verkligen veta hur folk uppfattar en.
Jag skrämde i alla fall en hög.

Och det var skitkul!!!