Idag var det ett år sedan min svärfar hastigt dog. Vi åkte och plockade en bukett till hans grav, och pratade om honom samtidigt som vi lade till blomma för blomma. Att minnas är fint, och lite jobbigt.
Han var en man med bestämda åsikter, hetsigt humör och ett varmt hjärta. Att han var en mjukis märktes mest tillsammans med djur, särskilt kattungar och hundvalpar.
Att få barnbarn tror jag var stort för honom.
Idag har vi delat minnen tillsammans. Och tanken att det plötsligt och oväntat bara kan ta slut är läskig. Visst borde man njuta av alla stunder man lever. Vardag, helg, vardag, helg. Inte kan man leva bara för helgerna?
Carpe diem känns som en klyscha. Men det kanske faktiskt är det som livet handlar om. Att ta vara på dagarna.
