Det är ganska tungt just nu, och det kanske håller i sig ett tag. Man vet aldrig. Hur som helst - man kan säga såhär, ett tips är: fråga mig inte hur jag mår eller hur det är om du inte vill eller orkar få mitt ärliga svar (och jag förstår om du inte vill/orkar det - helt okej). Jag tänker inte förställa mig och säga att allt är bra. För det är det inte. Och jag kan inte lita på att jag lyckas stoppa de där tårarna som ständigt har akutjour i ögonvrån... Så vill man inte torka upp mig med en trasa är det bättre att inte fråga. För bådas skull kanske.
Citerar "Tänd ett ljus":
"Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen".
Det finns många, många ljusglimtar i mörkret - och det är skönt. Dem kan man plocka fram när man blir sådär oändligt trött. Det känns ibland som att jag är en ballong som någon blåst upp och sedan släppt iväg utan att knyta... Ni vet, man fladdrar omkring helt utan struktur och i en himla fart för att sedan bli liggande helt utan luft. Sladdrig, uttöjd och tom. (och fick ni andra associationer där så får det stå för er... ;-)
Äsch, bit ihop och gå vidare, kanske du tycker. Kanske har du rätt - för jag är nog ganska bra på att förstora saker. Dock känns detta som en stor sak för mig. Det finns förstås andra människor som detta är betydligt större för. Obegripligt och ofattbart stort. Jag kan inte förstå, bara försöka ana mig till hur de har det. Men det är ändå stort för mig, och för de jag arbetar tillsammans med. Vi finns i det hela tiden.
Man sörjer på olika sätt - och jag tror att jag måste får det ur mig. Jag har försökt bita ihop och gå vidare förr, men det slutar oftast med att det liksom pyser ut till sist i alla fall. Långt efteråt.
I detta vill jag vara i nuet. Finnas där för andra, men också bearbeta själv. Det innebär dock att jag känner mig ganska orkeslös och ... tom... emellanåt. Det är lite ansträngande att åka känslomässig bergodalbana. Särskilt när man inte gillar bergodalbanor alls. Vi är ganska många som åker bergodalbana för tillfället.
Oj, det blev lite tungt - men min kloka moster skrev till mig häromdagen och citerade Astrid Lindgren;
" Man måste leva så att man blir vän med döden..tror jag ...tra la la la "
Så jag trallar vidare! Natti på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar