M 50 år!

Idag har vi firat M som uppnått åldern 50 år! Helt galet! Han var 25 när vi träffades! :-O
Det där med att ta vara på dagarna och njuta av tiden som går - gör man det?
Mer bilder från dagen kommer. Vi fick i alla fall en fin solig och varm dag med besök i omgångar så att vi kunde vara utomhus såhär i corona-tider.

Let´s dance!

Vi leker i morgon. Vi väntar på varann.

Idag har jag gjort något som jag aldrig vill behöva göra igen. Men det finns inga garantier för sånt - det vet jag. Livet kommer inte med garantier.

Jag har tagit farväl av en elev som nu är en ängel. En av de varmaste, gladaste och starkaste änglarna som finns, för det var hon redan när hon var kvar bland oss.
Det gör så ont. Idag på begravningen gjorde det till och med fysiskt ont. Som att någon tog hjärtat och kramade det hårt.
En mamma, en pappa och en bror kommer alltid att sakna en dotter och en syster. Det är så hemskt. Jag kan inte hitta någon mening med det.
Jag har bara "nästan-förlorat" min syster en gång när hon var mellanstadieåldern. Hon var allvarligt sjuk, och hade turen att få träffa rätt läkare vid rätt tillfälle. Annars kunde det gått väldigt fel. Jag är så tacksam att hon finns! Jag är tacksam för att jag inte förstår hur ont det gör att förlora ett syskon eller ett barn. Jag kan bara ana...

Att se sina elever ta farväl av en klasskamrat gjorde också så ont. De var så fina - och jag är glad att de fick gå med sina föräldrar, för jag hade aldrig klarat att bära dem igenom den här dagen. Jag bar knappt mig själv, och kramade halvvägs sönder handen på kollegan. Jag hade helst av allt gömt mig i en egen ljudisolerad bubbla och låtit den högljudda gråten bryta fram. Många tyckte nog att jag släppte fram gråten rejält, men så var det inte. Jag höll tillbaka väldigt mycket, för hade jag släppt fram den gråten som ville ut så hade det hörts i hela kyrkan. Och det vill man inte.

Det var ändå så vackert, och många fina sånger. En sång har jag lyssnat en del på men aldrig riktigt tänkt igenom texten på;


Kärleksvisan fick också en helt annan innebörd idag. Så vackert!

Men jag förstår fortfarande inte att hon är borta. En del av mig vill inte ens förstå.

Känner man för att ge en riktigt god julklapp i år, kan man skänka pengar till Barncancerfonden eller Ronald Mc Donalds hus.

2012-12-21

Nej, Maya-indianerna hade nog fel. Jorden gick inte under idag. Men det blir ändå en dag jag aldrig kommer att glömma.
Idag är årets mörkaste dag, vintersolståndet.
I morgon vänder det och blir ljusare och ljusare för var dag som går.
Och hon finns med fortfarande. I hjärtat hos många, många, många....

Rimfrost och snö, och ett tips...

Så vackert det var ute idag med all rimfrost! I love it!!!

Det är ganska tungt just nu, och det kanske håller i sig ett tag. Man vet aldrig. Hur som helst - man kan säga såhär, ett tips är: fråga mig inte hur jag mår eller hur det är om du inte vill eller orkar få mitt ärliga svar (och jag förstår om du inte vill/orkar det - helt okej). Jag tänker inte förställa mig och säga att allt är bra. För det är det inte. Och jag kan inte lita på att jag lyckas stoppa de där tårarna som ständigt har akutjour i ögonvrån... Så vill man inte torka upp mig med en trasa är det bättre att inte fråga. För bådas skull kanske.

Citerar "Tänd ett ljus":
"Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen".

Det finns många, många ljusglimtar i mörkret - och det är skönt. Dem kan man plocka fram när man blir sådär oändligt trött. Det känns ibland som att jag är en ballong som någon blåst upp och sedan släppt iväg utan att knyta... Ni vet, man fladdrar omkring helt utan struktur och i en himla fart för att sedan bli liggande helt utan luft. Sladdrig, uttöjd och tom. (och fick ni andra associationer där så får det stå för er... ;-)

Äsch, bit ihop och gå vidare, kanske du tycker. Kanske har du rätt - för jag är nog ganska bra på att förstora saker. Dock känns detta som en stor sak för mig. Det finns förstås andra människor som detta är betydligt större för. Obegripligt och ofattbart stort. Jag kan inte förstå, bara försöka ana mig till hur de har det. Men det är ändå stort för mig, och för de jag arbetar tillsammans med. Vi finns i det hela tiden.
Man sörjer på olika sätt - och jag tror att jag måste får det ur mig. Jag har försökt bita ihop och gå vidare förr, men det slutar oftast med att det liksom pyser ut till sist i alla fall. Långt efteråt.

I detta vill jag vara i nuet. Finnas där för andra, men också bearbeta själv. Det innebär dock att jag känner mig ganska orkeslös och ... tom... emellanåt. Det är lite ansträngande att åka känslomässig bergodalbana. Särskilt när man inte gillar bergodalbanor alls. Vi är ganska många som åker bergodalbana för tillfället.

Oj, det blev lite tungt - men min kloka moster skrev till mig häromdagen och citerade Astrid Lindgren;
" Man måste leva så att man blir vän med döden..tror jag ...tra la la la "

Så jag trallar vidare! Natti på er!

Till en vän...

Idag skickar jag extra varma tankar till en vän som har det tufft, och jag har inte fattat nåt...

I´ll come running... all you got to do is call!

RÖSTA, RÖSTA, RÖSTA!!! Årets Hjältemama!

Jag ska rösta på Linda - inte för att hon har cancer - utan för att hon är en kämpe - en mamma som håller ihop sin familj och hela tiden ser glädjeämnen i tillvaron trots att hon vet att hon aldrig kommer att bli frisk. Hennes blogg har jag läst länge. Hittade henne på facebook, en tjej som är av samma årskull som jag och som gick i "parallellklass" på gymnasiet. Jag började följa hennes blogg, främst för att hon är en fantastisk fotograf och vi delade intresset för foto och fotoredigering. När hon dessutom fick sitt cancerbesked så har jag följt och hållt tummar och tår för hennes skull.

Hur gör man egentligen för att ställa in sig på döden, utan att sluta leva? Jag tycker att hon har lyckats! Jag tycker att hon är fantastisk!!!

Jag skulle bara vara livrädd...

Livet är mycket just nu...

...och jag känner ibland på morgnarna att jag inte orkar gå upp. Jag vill bara dra täcket över huvudet och fortsätta sova. Jag tror att jag skulle kunna sova en hel dag. Utan problem.
Men jag gör ju inte det. Sover istället för lite.
Som sagt... livet är mycket just nu...
...livet är ganska vackert just nu... också!

KRAM på er alla som läser! NI är viktiga för mig!
Jag hoppas kunna skriva lite oftare framöver.