2015

2015 var ett år med många minnen att spara i sitt arkiv. Både trevliga, fantastiska, magiska och underbara minnen. Men i början på December somnade min pappa in, och alla minnen av honom är just nu det som tar upp mitt minnesarkiv. Det finns så många minnen, och jag är väldigt glad att det alltid har fotograferats mycket i min familj. Utan alla foton skulle så många minnen var så mycket längre bort och svårare att plocka fram. Jag är också tacksam att min pappa lämnade så många spår av sig själv kvar. Saker han tillverkat, saker han skrivit. Julen 2000 fick han en anteckningsbok av mig där jag bad honom att skriva ner sina minnen och berätta om sitt liv. Jag bad honom också att skriva ner sina fräckisar och roliga historier som han samlade på.

Jag visste inte om han hade skrivit nåt. Men det har han gjort. Historier, minnen, dikter, sånger. Och i slutet av boken har han också skrivit om hur han vill ha sin begravning, vart han vill begravas, vilka sånger som skulle vara med osv.
Att prata med sin familj om hur man vill ha sin begravning är inte lätt. Att skriva ner det är säkert lättare för de flesta. För många år sedan fyllde jag i "Vita arkivet". Sen rev jag det, för jag tänkte att för min del spelar det ingen roll när jag är död - det är bättre att mina anhöriga får bestämma hur de vill ha det istället.
Men det var så himla skönt att veta hur Pappa ville ha det och bara köra helt efter det. Så ett tips är att ge era anhöriga en "Mina memoarer"-bok, där de kan skriva ner sina tankar och funderingar och minnen som du sedan har kvar när de är borta.

Det blev en väldigt fin och personlig begravning. Ett fint, om än väldigt sorgligt, minne. Ett fint slut, precis så som han ville att det skulle vara.
Att sitta på sin förälders begravning är... konstigt... och så ofattbart. Jag har varit på begravningar där jag knappt kommer ihåg vad som sagts eller sjungits för att jag varit så fokuserad på att försöka att inte bryta ihop. Den här gången ville jag minnas allt. Att hålla ihop var inte möjligt då. Det gick att vara i stunden samtidigt som det kändes som att man skulle ramla isär. Att hålla i M och att vila i musiken och orden var skönt och stabilt när hela ens inre raserar på nåt vis.

När vi var på den sista sången sken solen plötsligt in genom fönstren, och när vi kom ut ur kapellet var den förut så grå himlen på väg bort. Solen lyste oss i ansiktet och himlen blev mer och mer blå. Jag vet att det nog bara är en tillfällighet, men det tänker jag strunta i att tänka på, för det var så skönt att stå där i solen och se det som ett tecken på att han nu har det bra. Det kändes gott.

Lilla pappa. Jag kunde nog varit en bättre dotter på många sätt, men jag gjorde så gott jag kunde. Jag blev aldrig kulstöterska eller skidåkare. Men jag slog dig i luftgevär en gång i alla fall. Jag bär med mig många av de intressen som vi delar och gläds åt att veta att du var en omtyckt människa som de flesta nog upplevde som snäll och vänlig. Och humoristisk.
Jag ska vårda de fina egenskaper som jag fått med mig ifrån dig.
Jag saknar dej!

Att dö

Det här är nog den vackraste avskedsfilmsnutten som jag vet. Gillar faktiskt den svenska översättningen ännu bättre, men hittade inte den på youtube. Från "den magiska leksaksaffären".

Höstflickor!

Höstens färger är fantastiska!!! Jag bara älskar dem! När jag var liten ville jag hemskt gärna varit född med rött hår. Färgat blir liksom inte samma sak. Jag tycker fotfarande att det är den vackraste hårfärgen av alla. Och när jag var på färganalys som tonåring och fick höra att jag var vår, och skulle ha babyblått och babyrosa osv. Då förkastade jag hela färganalysgrejen och tyckte det var skit för jag ville ju ha mitt bruna, mossgröna och senapsgula. 

Jag är inte lika svart och vit längre... Livet består mycket mer av gråskala har jag insett. Inte antingen eller, utan både och... =)

Just nu njuter jag av vår vackra färgglada höst! Just idag vet jag att dagen varit ganska grå och regnig - men kolla ut hur vackert allt blir när regnet fuktar löv och grenar. Det är väldigt vackert det också - och ännu en grå nyans i skalan.

Önskar er en mysig vecka! Skickar extra varma kramar till vännerna som förlorat någon nära. 

"Att dö är att resa en smula, från grenen till fasta marken..."

Vi leker i morgon. Vi väntar på varann.

Idag har jag gjort något som jag aldrig vill behöva göra igen. Men det finns inga garantier för sånt - det vet jag. Livet kommer inte med garantier.

Jag har tagit farväl av en elev som nu är en ängel. En av de varmaste, gladaste och starkaste änglarna som finns, för det var hon redan när hon var kvar bland oss.
Det gör så ont. Idag på begravningen gjorde det till och med fysiskt ont. Som att någon tog hjärtat och kramade det hårt.
En mamma, en pappa och en bror kommer alltid att sakna en dotter och en syster. Det är så hemskt. Jag kan inte hitta någon mening med det.
Jag har bara "nästan-förlorat" min syster en gång när hon var mellanstadieåldern. Hon var allvarligt sjuk, och hade turen att få träffa rätt läkare vid rätt tillfälle. Annars kunde det gått väldigt fel. Jag är så tacksam att hon finns! Jag är tacksam för att jag inte förstår hur ont det gör att förlora ett syskon eller ett barn. Jag kan bara ana...

Att se sina elever ta farväl av en klasskamrat gjorde också så ont. De var så fina - och jag är glad att de fick gå med sina föräldrar, för jag hade aldrig klarat att bära dem igenom den här dagen. Jag bar knappt mig själv, och kramade halvvägs sönder handen på kollegan. Jag hade helst av allt gömt mig i en egen ljudisolerad bubbla och låtit den högljudda gråten bryta fram. Många tyckte nog att jag släppte fram gråten rejält, men så var det inte. Jag höll tillbaka väldigt mycket, för hade jag släppt fram den gråten som ville ut så hade det hörts i hela kyrkan. Och det vill man inte.

Det var ändå så vackert, och många fina sånger. En sång har jag lyssnat en del på men aldrig riktigt tänkt igenom texten på;


Kärleksvisan fick också en helt annan innebörd idag. Så vackert!

Men jag förstår fortfarande inte att hon är borta. En del av mig vill inte ens förstå.

Känner man för att ge en riktigt god julklapp i år, kan man skänka pengar till Barncancerfonden eller Ronald Mc Donalds hus.

2012-12-21

Nej, Maya-indianerna hade nog fel. Jorden gick inte under idag. Men det blir ändå en dag jag aldrig kommer att glömma.
Idag är årets mörkaste dag, vintersolståndet.
I morgon vänder det och blir ljusare och ljusare för var dag som går.
Och hon finns med fortfarande. I hjärtat hos många, många, många....

Rimfrost och snö, och ett tips...

Så vackert det var ute idag med all rimfrost! I love it!!!

Det är ganska tungt just nu, och det kanske håller i sig ett tag. Man vet aldrig. Hur som helst - man kan säga såhär, ett tips är: fråga mig inte hur jag mår eller hur det är om du inte vill eller orkar få mitt ärliga svar (och jag förstår om du inte vill/orkar det - helt okej). Jag tänker inte förställa mig och säga att allt är bra. För det är det inte. Och jag kan inte lita på att jag lyckas stoppa de där tårarna som ständigt har akutjour i ögonvrån... Så vill man inte torka upp mig med en trasa är det bättre att inte fråga. För bådas skull kanske.

Citerar "Tänd ett ljus":
"Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen".

Det finns många, många ljusglimtar i mörkret - och det är skönt. Dem kan man plocka fram när man blir sådär oändligt trött. Det känns ibland som att jag är en ballong som någon blåst upp och sedan släppt iväg utan att knyta... Ni vet, man fladdrar omkring helt utan struktur och i en himla fart för att sedan bli liggande helt utan luft. Sladdrig, uttöjd och tom. (och fick ni andra associationer där så får det stå för er... ;-)

Äsch, bit ihop och gå vidare, kanske du tycker. Kanske har du rätt - för jag är nog ganska bra på att förstora saker. Dock känns detta som en stor sak för mig. Det finns förstås andra människor som detta är betydligt större för. Obegripligt och ofattbart stort. Jag kan inte förstå, bara försöka ana mig till hur de har det. Men det är ändå stort för mig, och för de jag arbetar tillsammans med. Vi finns i det hela tiden.
Man sörjer på olika sätt - och jag tror att jag måste får det ur mig. Jag har försökt bita ihop och gå vidare förr, men det slutar oftast med att det liksom pyser ut till sist i alla fall. Långt efteråt.

I detta vill jag vara i nuet. Finnas där för andra, men också bearbeta själv. Det innebär dock att jag känner mig ganska orkeslös och ... tom... emellanåt. Det är lite ansträngande att åka känslomässig bergodalbana. Särskilt när man inte gillar bergodalbanor alls. Vi är ganska många som åker bergodalbana för tillfället.

Oj, det blev lite tungt - men min kloka moster skrev till mig häromdagen och citerade Astrid Lindgren;
" Man måste leva så att man blir vän med döden..tror jag ...tra la la la "

Så jag trallar vidare! Natti på er!

RÖSTA, RÖSTA, RÖSTA!!! Årets Hjältemama!

Jag ska rösta på Linda - inte för att hon har cancer - utan för att hon är en kämpe - en mamma som håller ihop sin familj och hela tiden ser glädjeämnen i tillvaron trots att hon vet att hon aldrig kommer att bli frisk. Hennes blogg har jag läst länge. Hittade henne på facebook, en tjej som är av samma årskull som jag och som gick i "parallellklass" på gymnasiet. Jag började följa hennes blogg, främst för att hon är en fantastisk fotograf och vi delade intresset för foto och fotoredigering. När hon dessutom fick sitt cancerbesked så har jag följt och hållt tummar och tår för hennes skull.

Hur gör man egentligen för att ställa in sig på döden, utan att sluta leva? Jag tycker att hon har lyckats! Jag tycker att hon är fantastisk!!!

Jag skulle bara vara livrädd...