Nu gnäller jag lite... för det är så himla typiskt när man ska vara helt leeedig för en gångs skull på höstlovet - då vaknar man på lördagen med svullna halsmandlar och halslymfkörtlar... Men tänker att det blir nog inget av det. Men det blir det ju förstås, enligt lagen om alltings jävlighet.
Det blir aldrig som man tänkt sig. Nu har jag tillbringat gårdagen i sängen, och det ser ut att bli likadant idag. Att prata känns som att dra taggtråd i halsen, att äta fast föda går inte. Så en spontan bantningskur kan det ju bli om man har tur. Te och honung innehåller inte så många kalorier.
Och nej... jag behöver inte få höra att det kunde varit värre - för det vet jag. Och jag förvarnade om att det skulle bli ett gnälligt inlägg.
Jag är bara sur över att jag hade tänkt hinna så mycket de här dagarna och nu finns det ingen ork till det alls.
Nåväl, svullen hals eller ej så hade jag lovat Mallan bio i lördags när vi var gräsänklingar. Mallan valde film "Min så kallade pappa". Den var bra. Riktigt bra. Den första kvarten gick mitt hjärta sönder och jag fick bita ihop för att inte bryta ihop riktigt ordentligt. När det sedan var en förlossningsscen som var grymt verklig blev det totalt omöjligt att hålla kvar tårarna i ögonen.
Så, man kanske inte behöver se den på bio, men se den gärna. Michael Nyqvist gör en stor insats i sin roll som missnöjd-med-livet-skådespelare-som-får-stroke-och-glömmer-allt.
I hela filmen återkommer denna vackra låt med First Aid kit. Magisk låt!
Den väckte en massa tankar hos Mallan också. Hur var det när jag föddes? Tänk om pappa inte hade velat ha mig - hur hade det varit?
Ibland är det bra att få syn på vad man har, så att man verkligen värdesätter det!
