Ännu mer frustration och gap på domare och spelare. De gjorde 2-2 och så slutade matchen. MEN eftersom det är DM-match så lägger man straffar vid oavgjort för att ha målskillnad att gå på om lag får samma poäng. Vi gjorde 4 av 5 mål. De gjorde 3 av 5.
Härligt för oss - och förstås surt för dom. Och det kan de ju försöka skylla på domaren eller vad de nu vill skylla på, men det kommer inte ändra resultatet.
Jag hoppas att de hade kul när de spelade.
Så står vi där och gläds åt fina straffar och fina räddningar. Vi får påpeka för de mindre supportrarna att man inte säger att motståndarna är kass, utan att man fokuserar på att glädjas med vårt lag - aldrig bua eller klanka ner på motståndarna.
Då händer följande:
En supporter till Axvall, i sällskap av två yngre barn, står bredvid oss. Det ena barnet säger:
- Vann vi inte nu då?
- Nej, det var ett väldigt orättvist resultat! De (syftandes på vårt lag) var ju helt värdelösa i 70 minuter. Men så är det ibland förstår du. Det är inte de bästa som vinner. Det är orättvist.
Då började jag koka inuti och fick bita ihop för att inte ge mig in i en diskussion där och då. Det hade nog inte hjälpt. Fast i efterhand ångrar jag ändå att jag inte sa nåt lugnt och sansat. Fast tyvärr hade nog min kommentar där och då blivit:
- då måste ju ditt lag varit ännu mer värdelösa eftersom de inte lyckades besegra vårt värdelösa lag?
Snacka om att vara en förebild? Varken jag eller han hade varit det då.
Sport väcker känslor. Så är det. Ibland skulle jag behöva spela lite lagsport för att få ur mig lite känslor. Men det pallar inte kroppen riktigt för tillfället.
