Har nu suttit och plågat mig igenom ytterligare ett avsnitt av barnmorskorna (som för övrigt går att se på www.svt.se om man missat dom på tv - som jag alltid gör...). Jag gråter hela tiden, och sambon undrar varför jag utsätter mig för detta hela tiden. Men vadå? Det är ju VACKERT säger jag med igensnorad näsa, tjock röst och totaldropp från ögonen.
Hade vänner som sett första avsnittet (och den ena har fött barn) och de diskuterade hur ont mammorna såg ut att ha, och så de vråååålade tyckte dom.
Jag tittade på första avsnittet på datorn några dagar senare. Hallå - de vet inte vad vråååla är... I programmen som följt senare har de som tur var visat några mammor som kommer upp i mina vråltoner. Jag skulle inte kunna vråla så ens om någon gav mig en miljon - det går liksom inte om man inte är mitt i födandet och har skitont. Jag kommer ihåg det som något slags avgrundsvrål som jag kände måste hörts på hela KSS...
Och ändå sket jag totalt i det! =)
Och ändå vill jag göra det igen... så innerligt, innerligt gärna...
Konstigt egentligen...
Skulle också gärna vilja vara med på någon annans förlossning, för att få uppleva det utifrån liksom. För egentligen minns jag inte så mycket av min egen förlossning. Det är mest M:s bild jag har tror jag - så som han berättat. Men vissa saker minns man ju. Barnmorskorna t.ex.
SÅ - om du vill ha ett meningsfullt jobb - bli barnmorska. Du kommer att bli ihågkommen av många!
OCH - har du inte sett serien barnmorskorna så GÖR DET NU! Men är du en vekling som jag bör du sitta för dig själv och ha minst en toarulle i närheten.
