Idag har jag varit med på en utbildning i att använda hjärtstartare. Det var mycket intressant och kändes väldigt viktigt. En av utbildarna tog mig tillbaka till 8 augusti bara genom att se mig i ögonen. Konstigt det där när ens bildminne ger flashbacks man inte var beredd på.
Eftersom jag är lite svältfödd på kyssar passade jag givetvis på nu när jag fick chansen med denne bleke yngling. Men jag lärde mig att det faktiskt inte är ett måste med inblåsningar, utan kompressionerna är viktigast.
I England har de helt tagit bort inblåsningarna - kolla in denna instruktionsvideo:
Det var en jättebra kurs och jag lärde mig mycket nytt - mycket har ändrats sedan jag gick kurs i barnolycksfall för tio år sedan t.ex.
Jag kan hälsa från Tomten. Han landade förut på tomten och bad mig hälsa att om man har en magisk julstrumpa så ska man se till att hänga upp den i sitt rum före första december. Då kan det hända att han kommer och lämnar en present...
Att ge presenter är bland det roligaste jag vet. I alla fall när man kommit så långt så att man vet vad man ska ge bort. Då kan man pyssla och greja med paketen och mysa. Jag älskar det!
Visst är det roligt att få saker - men att ge någon annan något är hundra procent bättre. Att överraska och glädja - det är grejer det.
Tyvärr hinner man det kanske inte så ofta och spontant som man skulle vilja, men när man hinner är det riktigt kul!
Nu har jag suttit och fixat med adventskalendrar och lite annat smått och gott. =) MYS!!!
Till gårdagens kalas blev det lite annorlunda paket, men det verkade gå hem hos jubilaren ändå.
De här goa tjejerna överraskade sin man/pappa med fotografier på dem - och jag fick äran att vara fotograf. Det var kul!
En blandning av höst och vinter blir det på denna bild. Is är så himla vackert!!! Men is är läskigt också, för i måndags kanade jag på vägen som en giraff med rullskridskor på fötterna. Har giraffer fötter förresten? Nja, det heter nog klövar kanske...
Har sett en film som heter The Beaver, med Mel Gibson i huvudrollen. Den är riktigt bra, men gör ont. Jag trodde först att det var en komedi, men det är det INTE!
Mycket sevärd dock. Om psykisk sjukdom och hur den drabbar hela familjen.
Min syster är ett kreativt geni, och hennes senaste projekt är att sminka/kroppsmålning/maskerad. Igår fick hon i uppgift att sminka Mallan, hennes kompisar och mig till höstfesten som föräldraföreningen ordnade.
Hon fick verkligen fram mitt rätta jag! ;-)
Ifall ni nu råkar ha missat matchen igår så MÅSTE ni se detta underbara mål som kan bli ett av de häftigaste mål jag sett:
Idag var vi och beställde fotbollsträningsset till hela familjen, med FIFtryck och så fick man trycka namn på ryggen om man ville. Jag funderade på ZLATAN. Eller FOTBOLLSMORSA. Men jag fegade ur och det blev helt enkelt SARA istället.
En bok - flera böcker... eller? Fast när det gäller bokskog så blir det väl en bok flera bokar. =) På höstlovet åkte vi förbi Ekedalens bokskog som är så vacker! Att låta bli att ta foton var omöjligt =)
Jag har alltid sagt att jag inte ska käka en massa mediciner. Jag vill helt enkelt inte. Men nu är jag där i alla fall, och jag är ju tacksam att medicinerna finns. Igår var jag hos min diabetessköterska (en väldigt bra sådan) och kollade blodtrycket som envisats med att ligga för högt. Nu var det nere på 120/80 vilket var godkänt. Skönt!
Nu är det istället min bukspottkörtel som ska räddas så att den orkar jobba många år till. Därför ska jag börja käka Metformin, en medicin som alla diabetiker (i alla fall typ 2) ska ha. Nu råkar jag veta att det finns andra positiva bieffekter med den medicinen. Så nu kan man bara hoppas att den rättar till både det ena och det andra.
Vikten då? Hur går det egentligen med den? Nja... sådär... Jag har liksom inte orkat bry mig i höst. Tyvärr... Så det är några kilon upp sedan jag vägde 108. Nu ska jag ner dit igen (och ännu längre ner förstås), och sedan kommer jag att börja uppdatera min viktlista igen. Känns inget kul att börja om... så jag gör bara det i verkligheten och inte på min lista... =)
Har inte orkat ta mig ut och motionerat nåt knappt, men nu börjar det vända. Ska ärligt erkänna att jag t.o.m. funderat på om jag kanske behövde "lyckopiller". Något jag aldrig tänkt mig att stoppa i mig. Men just då när jag helst dragit täcket över huvudet och stannat kvar där så undrade jag om det kanske var det jag behövde? För jag kände mig känslomässigt avtrubbad på nåt sätt.
Nej, promenader och annan motion var nog det som saknades. Endorfinkickar av alla de slag.
Men nu har det som sagt vänt - jag är på väg uppåt igen på humörkurvan och neråt på viktkurvan.
Förut var jag och Millan ute och gick en kvällspromenad. Jag älskar att gå i mörkret - det är mysigt. Ännu mysigare blir det när det är så stjärnklart som ikväll. Stjärnor fascinerar mig. Jag tittar upp och tänker att jag är som en liten bakterie i universum som är så enormt. Kanske utan slut?
Det är då jag blir djup och funderar på om det jag gör är värt det? Eller om jag borde göra nåt annat? Jag har allvarligt funderat på att byta yrke senaste året. Fast sen tänker jag på barnen och då känns det som yrket jag valt är rätt.
Jag hade nu tänkt gnälla lite över hur mitt yrke är idag, jämfört med 2000 när jag började jobba. Men jag skippar det. Istället väljer jag att skriva hur jag önskar att mitt yrke ska vara;
Jag träffar varje dag ett gäng goa barn som är nyfikna och vetgiriga, ifrågasättande och leksugna. Jag hinner sitta lite efter varje lektion och reflektera över det som hänt och dokumentera det jag sett/hört. Jag hinner sitta med varje elev lite varje dag och prata igenom deras kunskapsutveckling och låta dem äga den.
Jag hinner prata och diskutera mycket med mina kollegor, få hjälp med bedömning, kritiska aspekter i lärandet osv.
Jag åker hem från jobbet, har ungefär en timmas jobb hemma, men är sedan ledig.
En utopi... Jag vet...
Eller är det helt enkelt jag som är så oerhört ineffektiv? Skulle det vara likadant för mig oavsett vilket arbete jag hade???
November är en trökig månad, kan man tycka. Men i år har vi vansinnigt mycket roliga saker att se fram emot. Fester, julbord, spökpromenaden (redan nu på lördag), och diverse annat göttigt. =)
Idag har en del av kvällen ägnats åts Buttericks sida. Blev en del shoppat där som kan vara bra att ha... =) Sedan ska jag kanske ta och kontakta söstra mi också... Hon är sjukt duktig på att måla och skapa vackra ansiktsmasker m.m.
Har fått hem min nya telefon idag, en Xperia Ion. Satte den först på laddning och sedan fick M hjälpa mig att bryta mig in i den och då upptäcker jag att det behövs ett annat slags simkort. Så i morgon får jag ringa Telia och beställa ett microsimkort. Åh... vill ju använda den nya telefonen NUUU. Den gamla hänger sig ju hela tiden och vill inte vara med längre när det gäller basfunktionerna. Jaja... får väl räkna med att börja använda den nästa vecka då...typ...
Den här helgen har varit intensiv och känslofylld.
I fredags var vi och fixade med ljus på våra gravar och såg till att det lyste vackert. Det är ett mysigt pysslande att fixa fint på graven tycker jag, och jag vill helst att det ska vara personligt och inte bara en krans som "alla andra har".
I fredags var vi också hos tandhygienist med Mallan som fick klart godkänt. Sedan följde vi med mamma till vårdcentralen för att ta bort stygn, och hon fick också godkänt. =)
Vi hann också med ett besök på Sjöbergs guld för att göra hål i öronen på Mallan - något hon tjatat om i fyra år men inte fått för sin dumma överbeskyddande mamma. Men i tioårspresent fick hon det av oss. Och eftersom jag lovat att det skulle bli av på lovet så var det ju lite sista chansen i fredags.
Det gick jättebra, förutom en nästan krossad hand på hennes mamma, hihi, och hon var och är jättenöjd. Tack snälla Lisa & Ann för detta!
I lördags var det Gåsalunken - och det kom rekordmånga och gick: 1003 personer. Det är ungefär 80 funktionärer som behövs för att ro runt promenaden. Tack alla som gjorde det möjligt. Själv satt jag i rättningssekretariatet tillsammans med andra goa människor. På morgonen, en timma före starten, gick jag promenaden. Passade mig perfekt att slippa trängas med folk. Det var min första längre promenad på lääääänge av olika anledningar och det var så gött. Vackert var det också!
Vill rikta ett stoooort tack till Inger som fixade mat till oss. Det var rörande snällt - och så himlans gott! <3 br="br">
Idag var vi på minnesgudstjänst i kyrkan. Det var vackert - och jobbigt på samma gång. Jag har så mycket gråt i mig som pyser ut ibland, och idag är en sån gråtdag (förmodligen för att jag är ganska trött). Först läste jag ut "Femtio nyanser av mörker" som är del två i trilogin om Christian Grey & Anastasia Steele. Då grät jag. Sedan kollade jag på Så mycket bättre - och fick höra Magnus Uggla tolka en av Olle Ljungströms låtar. Då grät jag (tack för förvarningen mamma- det hjälpte inte ;-).
Sedan gick jag då på minnesgudstjänst där bl.a. min svärfar var en av dem som det skulle tändas ljus för. Det var riktigt jobbigt. Mycket jobbigare än vad jag kunde trott. Jag höll dock inne med gråten, eftersom jag skulle läsa texter och ta upp kollekt m.m. Fast när Lovisa & Malin Holmlind tillsammans med Asya spelade Närmare Gud till dig på cello, violin och piano så brast det... ordentligt... Ifall ni inte vet vilken psalm det är så kan ni kolla klippet nedan. Jag hittade ingen version med bara en cello, en fiol och ett piano. Det blir istället en symfoniorkesterversion. Jag kan säga att det vi fick lyssna på var så mycket vackrare, enklare och det gick rakt in i hjärtat. Jag grät och grät och fick ta upp kollekt med illröda ögon och kinder. Jag hade inte behövt, för kyrkvärdskollegan erbjöd sig att fixa det själv. Men jag kände att jag behövde göra det - och sorgen är ju en del av livet... Fast man kunde önska att man kunde gråta vackert som på film.
Textläsningen gick dock bra, fast benen skakade för jag var nervös. Det jag läste var ur Uppenbarelseboken kap 7, och slutade med orden "och han ska torka alla tårar från deras ögon". I "torka aldrig tårar utan handskar" läser Benjamin ur Uppenbarelseboken också, sitt favoritbibelord, men det är Upp 21:4. De påminde dock om varandra och fick mig att tänka på den boken vilket bättrade på tårförrådet.
Jag gick en sväng på kyrkogården - och det är väldigt vackert vid Allhelgona. När jag var liten minns jag att vi åkte till Fröjereds kyrkogård och till Norra kyrkogården i Tidahom och bara gick omkring. Jag älskade det. Tyckte om det och trivdes. Kände värme.
Idag känns det mer sorgligt. Varmt och vackert fortfarande, men sorgligt.
Men om livets väg bara vore rak och enkel skulle väl allt bara bli "lagom" och man skulle inte uppskatta de där bra stunderna lika mycket...kanske... Vad vet jag?
Nu vet jag att jag är trött - i morgon är lovet slut och det är dags att vara på topp igen. Så nu ska det sovas. Natti!
Jag kommer ihåg en gång när jag fått veta att en nära vän var allvarligt sjuk. Jag kommer ihåg vilken förtvivlan som skrek i mig och hur jäkla ont det gjorde...i mig! Hur jag grät och var förtvivlad för att jag var rädd att förlora henne- rent jäkla egoistiskt. Hur var det då inte för henne och hennes familj?
Nu är ju jag expert på att tänka katastroftankar och vara 7589 mil före i tänket istället för att vara i nuet, och i vännens fall har det ju gått bra. Kämpigt - och förmodligen betydligt mer än vad vi andra ser, men ändå har det gått bra.
Det finns så mycket sjukdomar som kan drabba, och det kan man ju inte gå runt och tänka på. Men man kan ju faktiskt göra något, genom att skänka pengar till forskning. Idag har jag sett Rosa-bandet-galan, och AJ vad det gör ont i mig på många sätt. Samtidigt blir man glad av att så många idag blir friska, att många skänker pengar och engagerar sig. Men det är ändå Lindas pojkar vid graven som kommer att finnas på näthinnan när jag lägger mig ikväll.
Jag var vid den graven i augusti. Det kändes overkligt. Som att det inte hänt.
Unga människor ska inte dö.
Det är fel.
Orättvist.
Man ska hinna leva sitt liv.
Hinna uppleva en massa saker och vara med och se sina barn växa upp.
