fredag 21 december 2012

Vi leker i morgon. Vi väntar på varann.

Idag har jag gjort något som jag aldrig vill behöva göra igen. Men det finns inga garantier för sånt - det vet jag. Livet kommer inte med garantier.



Jag har tagit farväl av en elev som nu är en ängel. En av de varmaste, gladaste och starkaste änglarna som finns, för det var hon redan när hon var kvar bland oss.
Det gör så ont. Idag på begravningen gjorde det till och med fysiskt ont. Som att någon tog hjärtat och kramade det hårt.
En mamma, en pappa och en bror kommer alltid att sakna en dotter och en syster. Det är så hemskt. Jag kan inte hitta någon mening med det.
Jag har bara "nästan-förlorat" min syster en gång när hon var mellanstadieåldern. Hon var allvarligt sjuk, och hade turen att få träffa rätt läkare vid rätt tillfälle. Annars kunde det gått väldigt fel. Jag är så tacksam att hon finns! Jag är tacksam för att jag inte förstår hur ont det gör att förlora ett syskon eller ett barn. Jag kan bara ana...

Att se sina elever ta farväl av en klasskamrat gjorde också så ont. De var så fina - och jag är glad att de fick gå med sina föräldrar, för jag hade aldrig klarat att bära dem igenom den här dagen. Jag bar knappt mig själv, och kramade halvvägs sönder handen på kollegan. Jag hade helst av allt gömt mig i en egen ljudisolerad bubbla och låtit den högljudda gråten bryta fram. Många tyckte nog att jag släppte fram gråten rejält, men så var det inte. Jag höll tillbaka väldigt mycket, för hade jag släppt fram den gråten som ville ut så hade det hörts i hela kyrkan. Och det vill man inte.

Det var ändå så vackert, och många fina sånger. En sång har jag lyssnat en del på men aldrig riktigt tänkt igenom texten på;


Kärleksvisan fick också en helt annan innebörd idag. Så vackert!



Men jag förstår fortfarande inte att hon är borta. En del av mig vill inte ens förstå.

Känner man för att ge en riktigt god julklapp i år, kan man skänka pengar till Barncancerfonden eller Ronald Mc Donalds hus.

2012-12-21

Nej, Maya-indianerna hade nog fel. Jorden gick inte under idag. Men det blir ändå en dag jag aldrig kommer att glömma.
Idag är årets mörkaste dag, vintersolståndet.
I morgon vänder det och blir ljusare och ljusare för var dag som går.
Och hon finns med fortfarande. I hjärtat hos många, många, många....

1 kommentar:

Anonym sa...

All kärlek till dig Sara och mina tankar går till din elevs familj och dina elever...En sorg ingen ska behöva bära!
Kramar i massor //Lina D