Oavsett vad man tror på, så känns det ibland väldigt trösterikt att tro på att när man dör blir en ängel som finns i en annan värld. Det känns konkret och man kan skapa sig bilder av hur det ser ut osv.
Idag har jag gratulerat en ängel på födelsedagen. 13-årsdagen. Och jag önskar verkligen att min födelsedagspresent till henne kunde ha varit en stor varm kram, och inte ett gravljus. Men nu är det som det är.
Och då, hur naivt det än må vara, så känns det väldigt mycket bättre att skapa sig en bild av en trettonårig ängel. Att hon får chansen att åldras, fast någon annanstans.
Hon är saknad av många. Många fina ljus visade på det. Många tänker på henne. Och i mina tankar kan jag krama henne på födelsedagen.
Och när man sätter sig i bilen igen efter att ha tänt sitt ljus vid graven och Lalehs röst strömmar ut. "Some die young...". Då vet mitt förnuft att det är slumpen. Men det känns banne mig som nåt helt annat.
Ja, nu kan man ju tro att detta är ett inlägg om mig och min syster, men det är det inte riktigt. Mammas lavendelänglar är så söta tycker jag. Sydda för hand i cashmir (tror jag det heter) och fyllda med lavendel. Jag beställde en till en gravid vän, och den fick ha lite bebismage. Gulligt! Min moster undrade lite på skoj om änglar höll på med sånt?
Det kan man ju grunna på. Jag tänker mig att de njuter av det bästa från livet - och då älskar de nog också kan man hoppas. Vad tror ni?
Tyvärr finns ju bilden av att det är syndigt att älska kvar på olika ställen här i världen. Det är SYND tycker jag.
Lite bilder på änglarna. Tror att de har varit mammas terapi många gånger när hon haft tuffa tider av olika anledningar. Pyssel är en bra terapi - rensar hjärnan och är kul. Kram på dej mamma!
Jag blir så rörd och glad av att se att min insamling till barncancerfonden är i mål, och till och med förbi målet! Kan man fortsätta att sätta in pengar? har några undrat. Svaret är JA det kan man - insamlingen håller på till nyårsafton.
Kollegor har engagerat sig stort på många olika sätt, vänner har också gjort det - och det värmer verkligen!
Det berör alla när ett barn dör. Och att barn dör i cancer är fortfarande en gåta. Cancer hos vuxna kan man ofta (inte alltid) hitta olika orsaker till, men varför barn får cancer vet man inte så mycket om ännu.
Jag tackar er alla å Barncancerfondens vägnar, ett STORT VARMT TACK!!!
Idag fick jag brev från Barncancerfonden som ville tacka för att jag bidragit till att samla in pengar till deras forskning. Jag citerar ur brevet:
"Det är tydligt att vi inte kan luta oss tillbaka. Med det nya året går vi in i ett nytt och svårare skede. Problemet är att forskningen och dagens mediciner verkar ha närmat sig vägs ände. Överlevnaden för barncancersjukdomar ökar inte längre, utan står närmast still. Det betyder att vi måste hitta nya behandlingsmetoder, bättre mediciner och effektivare vårdåtgärder för att fler barn ska kunna överleva. Det innebär också att vi måste gå in i en ny och djärvare fas av vår forskning. Bland annat måste vi satsa mer på den patientnära forskningen och på cellforskning på molekylär nivå. Vi måste fortsätta att utveckla de biobanker vi är med och finansierar. Biobankerna, där blod-, cell- och vävnadsprover sparas, hjälper forskarna att diagnosticera säkrare och förbättra behandlingsmetoderna. Forskningen blir dyrare, svårare och ännu mer komplicerad. Vi kommer aldrig att ge upp. Barncancerfondens målsättning är att utrota barncancer. Inte till 80%. Till 100%."
Alla bidrag är viktiga - och när jag läste fylldes ögonen med tårar. Snart är det ett år sedan den lilla ängel dog som är anledningen till att jag startade min insamling. Mitt mål var att samla in 10000 kr på ett år. Det är några tusenlappar kvar, men det ska vi nog få in. Jag har bestämt mig för att ordna en utlottning bland alla de som skänker ett bidrag till min insamling under december månad.
Först ska jag nu bara se till att fixa fina priser att lotta ut. Om du har nåt som du vill skänka som pris är det bara att höra av sig!
Om man ska köpa julklapp till någon som "har allt" kan man ju ge bort ett fint kort till den personen istället och tala om att man har skänkt pengar i hans/hennes namn till barncancerfonden. Det är en fin present tycker jag! Om man vill så gör jag gärna ett sånt presentkort - ett handgjort kort där man kan önska lite kring hur kortet ska se ut.
Jag vet att det finns MYCKET man behöver samla in pengar till - många, många, många ändamål som alla är lika viktiga. Men detta är viktigt för mig - för att jag under några års tid sett hur barncancer drabbar; barnen förstås, deras familjer, släktingar, vänner och alla skolkamrater som saknar, saknar och saknar.
Idag har jag gjort något som jag aldrig vill behöva göra igen. Men det finns inga garantier för sånt - det vet jag. Livet kommer inte med garantier.
Jag har tagit farväl av en elev som nu är en ängel. En av de varmaste, gladaste och starkaste änglarna som finns, för det var hon redan när hon var kvar bland oss.
Det gör så ont. Idag på begravningen gjorde det till och med fysiskt ont. Som att någon tog hjärtat och kramade det hårt.
En mamma, en pappa och en bror kommer alltid att sakna en dotter och en syster. Det är så hemskt. Jag kan inte hitta någon mening med det.
Jag har bara "nästan-förlorat" min syster en gång när hon var mellanstadieåldern. Hon var allvarligt sjuk, och hade turen att få träffa rätt läkare vid rätt tillfälle. Annars kunde det gått väldigt fel. Jag är så tacksam att hon finns! Jag är tacksam för att jag inte förstår hur ont det gör att förlora ett syskon eller ett barn. Jag kan bara ana...
Att se sina elever ta farväl av en klasskamrat gjorde också så ont. De var så fina - och jag är glad att de fick gå med sina föräldrar, för jag hade aldrig klarat att bära dem igenom den här dagen. Jag bar knappt mig själv, och kramade halvvägs sönder handen på kollegan. Jag hade helst av allt gömt mig i en egen ljudisolerad bubbla och låtit den högljudda gråten bryta fram. Många tyckte nog att jag släppte fram gråten rejält, men så var det inte. Jag höll tillbaka väldigt mycket, för hade jag släppt fram den gråten som ville ut så hade det hörts i hela kyrkan. Och det vill man inte.
Det var ändå så vackert, och många fina sånger. En sång har jag lyssnat en del på men aldrig riktigt tänkt igenom texten på;
Kärleksvisan fick också en helt annan innebörd idag. Så vackert!
Men jag förstår fortfarande inte att hon är borta. En del av mig vill inte ens förstå.
Nej, Maya-indianerna hade nog fel. Jorden gick inte under idag. Men det blir ändå en dag jag aldrig kommer att glömma.
Idag är årets mörkaste dag, vintersolståndet.
I morgon vänder det och blir ljusare och ljusare för var dag som går.
Och hon finns med fortfarande. I hjärtat hos många, många, många....
Min mamma är en änglamakerska - fast då inte det ordet betyder egentligen. Hon gör änglar. Söta änglar i mjuk kashmir med en fyllning av härligt doftande lavendel (som är min absoluta favoritdoft!). MASSOR av änglar har det blivit, och de flesta bor utomlands. En bor hos Oprah Winfrey! (jag mötte Lassie...)
Detta är den senaste modellen!
Och här är min söta mamma!
Dagens motion: 35 minuter simning + lite bonus i form av 30 minuters springande i lilla bassängen med en boll jagandes vilda barn (vi körde en match av någon form av bolllek).
