Livets orättvisor... =)

Mallan tycker att det är MYCKET orättvist att en del bara kan sätta sig på en cykel och åka iväg, medan hon inte kan. Fast hon har inte heller varit intresserad av att träna - och hon och hennes pedagog-morsa har drabbat samman många gånger under åren kring detta med cyklande.

Hennes mer förstående far har tagit det lugnt och istället trimmat hennes balans (för det är den och hennes självförtroende som varit bekymret) med hjälp av hennes kick-board. Men i fredags - redan innan hon hämtat sin dotter på fritids, så bestämde sig den envetna pedagogmorsan att nu skulle cykeln fram och det skulle tränas.

Så det gjorde vi... på gräsmattan (tips från vän)... den mycket mossiga och mjuka gräsmattan. Som var väldigt svår att cykla på eftersom det var jobbigt att trampa. Men den var mycket mjuk att ramla på. Och ramlade gjorde hon förstås. Många, många gånger.

Arg på sin dumma tjötiga envetna pedagog-morsa var hon. Arg så tårarna sprutade. Så vi tog en liten paus med fredagsgodis (läs muta).
Sen körde vi igen - och kom några meter. Det räckte för att hon skulle tycka att det var kul att cykla - och plötsligt vände allt.
Fantastiskt det där med att lära sig nya saker...

Det är fortfarande svårt att stanna, men att komma igång fixar hon hyggligt på jämnt underlag. Såå gött! Cykelutflykter - here we come!

Idag cyklade hon storerunden, i alla fall mesta delen av den, tillsammans med A-S och mig som hjälpte henne igång och upp när hon var på ävg ner i diken och så. =) Tack A-S för all hjälpen! Det var bra att det inte bara var den otåliga envetna pedagogmorsan som hejade på!

Så här såg det i alla fall ut när hon började cykla!