När jag, mamma och Mallan blev mördare...

Nu ska jag berätta en hemsk sak för er! Idag har jag mördat ungefär 500 stycken. Usch då... Kallblodigt... Ungefär 300 av dem var getingar - och ni vet ju redan att jag har getingfällor. Resten var kräftor. Vi har sån tur så M jagar i ett kanonbra jaktlag - som har kontakter inom kräftfisket i Vättern. Så vi fick komma och fiska vi också. YIPPIEEE!!!


En söting på bryggan! Han är så himla go´och i sin allra bästa "kan själv"-period. Hihi! Alla dessa perioder!
På bryggan får man GÅ om man har sin flytväst PÅ.

Min M är också en söting. Dock utan flytväst. Men med olika slags perioder... ;-)

Båten blev flitigt använd när det skulle lyftas i burarna. Bröderna har intagit samma position. Men det är väl en av de få likheter som finns... hihi!

Hela gänget som var med! Vi passade på att grilla lite... eller mycket. Gott var det i alla fall - och nu är det dags att börja träna igen!!! Rejält!

Mallan vågade efter mycket om och men hålla i en kräfta - och som vanligt när hon väl gjort det en gång - så vill hon bara göra det igen, och igen, och igen...

"Jeg er en hummer"

Grilla marshmallows var också nammi-nam-nam. Jag och J åt de flesta... Men inte riktigt en hel påse. Bara nästan...
Månsken i augusti...

Man kunde se några kräftor vid kanten som försökte norpa åt sig betet utan att gå i fällan. Vissa lyckades...

Den här skörden fick vi med oss hem! Exakt 190 kräftor! M och hans bror skulle dela på dem, så det blev 94 till S och 96 till oss (för jag och Mallan behövde varsin kräfta i lön för att vi kokade dem...hihi!)
Ja, det är ju ganska hemskt att slänga i dem levande. Känns ju sådär. Men älskar man att käka kräftor så gör man - och då är det ju inget att välja på. =)

Kokargrytan! En väldigt blå kräfta. Fick lära mig att det berodde på att de bodde på sandbotten. Snyggt var det i alla fall!

Mallan skaffade sig en liten "vård-kräfta" som vi trodde att vi skulle få avliva i ett eget bad eftersom den visade mycket små tecken på liv. Men den piggnade till av Mallans omsorg och då kunde vi slänga i den i kräftgrytan minsann. Snacka om att vara kallblodig. Mallan var ledsen över att hon inte kunde behålla honom (för det var en kille), men hon ville ju inte gärna släppa honom i akvariet heller.
Mamma och hennes favvisar! Snygg färg har de också!

Tusen tack alla ni som gjorde den här kräftfiske-helgen möjlig! För ska ens barn få vara med om riktigt kräftfiske - då är det ju precis detta de ska se. Inte trängas bland hundatals andra längs Tidan på kräftans dag i Tidaholm. Fast hellre det än att inte fiska alls förstås...

Jag kan verkligen få attacker av "osocialitet". Vill bara vara i mindre sällskap och inte ta på mig trevlighetsmasken. Tur att det inte alltid är så. Tur att man allt som oftast faktiskt är sig själv.

Vila i frid kräftor...