..."ramlade" över mig när vi var i Spiken. Jag har länge tänkt att läsa den, men inte vetat om jag skulle orka. Det är tungt med tunga ämnen, och tsunamikatastrofen är ju definitivt inget undantag.
Boken är väldigt sakligt skriven, och man följer Pigge och hans kamp mot myndigheterna som inte är särskilt hjälpsamma. Han är speedad, i chock naturligtvis, och det känns i boken att det är så. Bitvis är den jobbig att läsa, därför att man kan se sig själv i situationen han befinner sig i. Och då blir det oerhört tungt...
Emellanåt sticker Pigge in ett och annat klokt tips, som t.ex. handlar om att våga prata om döden, våga leva och ta vara på varje timma, eftersom man aldrig vet när det kan ta slut. Det kan ju kännas som klyschor, men får liksom ett annat djup när det är någon som förlorat hela sin familj som säger det.
Jag vet att jag satt i bilen hem från ett IKEA-besök när jag läste i ett aftonblad och det var MASSOR av bilder på saknade, och reportagen från Thailand visade på en katastrof som var helt omöjlig att ta till sig. Jag sköt det nog ifrån mig istället...
Man får helt klart en annan bild av Pigge när man läst boken, och man värdesätter sitt liv på ett annat sätt kanske.
Men det där med att ta vara på varje minut och så... Hur GÖR man egentligen då???
2 kommentarer:
Ett tips,det finns en bok som handlar om hur man går vidare efter Tsunamin, När livet stannar av Malin Sävstam, läs den också, den är så bra och tänkvärd.
Skicka en kommentar