En vacker vinterdag var det den 9 december, Annadagen. Snön gnistrade och solen sken.
Vi var på innebandy och tittade på FIFs tjejlag när min mobil ringde. Jag svarade glatt, men förstod direkt när jag hörde rösten vad som skett. Det är en obeskrivlig sorg att förlora en elev. Hur ska det då inte kännas för dem som förlorat sin dotter och syster?
Den dagen tändes en ny stjärna på himlen.
Jag tog en skogspromenad med Millan när jag kom hem. Djur är kanske det bästa sällskapet när man behöver vara själv fast ändå inte vill vara ensam.
Många ljus har tänts sedan dess, och många fler kommer att tändas. Ritualer blir så viktigt i sådana stunder. Man vill liksom göra nåt.
Lördagen den 8 december var det luciatågspremiär i missionshuset. Jättefint var det! Efteråt blev det julspel med änglar, får och den heliga familjen. Kvällen avslutades med auktion, men i år blev det inget toscakrig tyvärr. Brukar vara roligt annars... hehe!
7 december var jag på rockdejt med O och Mallan. Mallan somnade, men O verkade nöjd. =) Neverstore skulle spela och några lokala band var förband. Synd att inte så många kom, men vissa av de lokala banden borde lära sig av Neverstore och inte ironisera över publiken som faktiskt var där. Neverstore spelade som om det vore fullsatt, och tackade istället alla som var där.
Sen kan jag förstå att banden tyckte att publiken var seg, men jag vill då poängtera att Saga liksom inte är värsta röjarstället att spela på. Man sitter liksom i sin biostol och diggar, men man ställer sig inte upp och headbangar direkt. Dessutom var det helnyktert och en massa barn i publiken. OCH sist men inte minst - alla njuter av musik på olika sätt. Vi kanske gillade att bara vara "lama" och sitta och lyssna... Det är vår fulla rättighet faktiskt.
Riktigt bra, men öropnproppar var ett måste för våra tre par öron. Och som sagt; Mallan var så trött så hon lyckades somna mitt i konserten. =)
Den 6 december var det dags för Decembernatt i stallet. Mallans kör var med och sjöng. Det var vackert! När de sjöng "Välkommen hem" (som för övrigt har förföljt mig sedan i november) så var jag tacksam för att det var mörkt i lokalen. Tårarna bara rann.
Fotona är lite mörka, men så såg det ut.Vackert och mysigt!
Det har varit så mycket i december, och jag har inte hunnit uppdatera här på bloggen så nu lägger jag upp lite bilder från december såhär i efterhand istället.
Vi börjar väl den 1 december, då vi både var på möhippa/svensexa och sedan 40-årsfest.
Riktigt roligt!!!
...kärlek triumferar!
En skön dag, om än liiite överfylld med mat. Så nu ligger jag här bredvid snarkande nisse, och bara njuter av att finnas till. Mallan sover gott efter en dag fylld med överraskningar.
En dag i familjens tecken.
Nyss hemkommen från Korsberga och ett trevligt mys med vänner. Dessutom var vi på den traditionsenliga julkonserten med familjen Frid i Korsberga kyrka. SÅ underbart! Och vår lilla ängel fanns med även där. Kollekten och 20 kr från varje såld skiva från familjen Frid gick till Barncancerfonden. Så fint gjort!
Nu ska jag slå in de sista klapparna och sova skönt. Utanför är det total snöstorm så det var inget kul att åka på vägen, men vi tog det lugnt och mötte inga andra bilar så det gick bra.
Idag har jag gjort något som jag aldrig vill behöva göra igen. Men det finns inga garantier för sånt - det vet jag. Livet kommer inte med garantier.
Jag har tagit farväl av en elev som nu är en ängel. En av de varmaste, gladaste och starkaste änglarna som finns, för det var hon redan när hon var kvar bland oss.
Det gör så ont. Idag på begravningen gjorde det till och med fysiskt ont. Som att någon tog hjärtat och kramade det hårt.
En mamma, en pappa och en bror kommer alltid att sakna en dotter och en syster. Det är så hemskt. Jag kan inte hitta någon mening med det.
Jag har bara "nästan-förlorat" min syster en gång när hon var mellanstadieåldern. Hon var allvarligt sjuk, och hade turen att få träffa rätt läkare vid rätt tillfälle. Annars kunde det gått väldigt fel. Jag är så tacksam att hon finns! Jag är tacksam för att jag inte förstår hur ont det gör att förlora ett syskon eller ett barn. Jag kan bara ana...
Att se sina elever ta farväl av en klasskamrat gjorde också så ont. De var så fina - och jag är glad att de fick gå med sina föräldrar, för jag hade aldrig klarat att bära dem igenom den här dagen. Jag bar knappt mig själv, och kramade halvvägs sönder handen på kollegan. Jag hade helst av allt gömt mig i en egen ljudisolerad bubbla och låtit den högljudda gråten bryta fram. Många tyckte nog att jag släppte fram gråten rejält, men så var det inte. Jag höll tillbaka väldigt mycket, för hade jag släppt fram den gråten som ville ut så hade det hörts i hela kyrkan. Och det vill man inte.
Det var ändå så vackert, och många fina sånger. En sång har jag lyssnat en del på men aldrig riktigt tänkt igenom texten på;
Kärleksvisan fick också en helt annan innebörd idag. Så vackert!
Men jag förstår fortfarande inte att hon är borta. En del av mig vill inte ens förstå.
Nej, Maya-indianerna hade nog fel. Jorden gick inte under idag. Men det blir ändå en dag jag aldrig kommer att glömma.
Idag är årets mörkaste dag, vintersolståndet.
I morgon vänder det och blir ljusare och ljusare för var dag som går.
Och hon finns med fortfarande. I hjärtat hos många, många, många....
Jo, det känns som att jag har snöludd i huvudet istället för hjärna. Snöludd? Finns det? Nej, kanske inte, men tänk er sockervadd då istället så förstår ni vad jag menar.
I lördags skulle jag fotografera på ett kalas som varit bokat sedan i våras. Jag hade skrivit in i min kalender att jag skulle vara på plats kl 13 för att ha en timme på mig på plats för förberedelser osv. Därför skulle jag åka vid tolv. Men så blev det inte av olika anledningar, bl.a. en Malla som behövde hämtas hem och tröstas lite. Därför bestämde jag mig för att tänka bort förberedelsetiden och satsade istället på att vara på plats ca kvart i två. Skickar sms till värdinnan när jag åker hemifrån, ungefär tio i ett.
Då ringer hon. Kalaset BÖRJAR 13.00.
SUCK! Jag var så besviken på mig själv så tårarna brände i ögonen. Men jag kom dit och tog så mycket foton jag bara kunde, och får hoppas de blir nöjda trots allt.
SNÖLUDDSHJÄRNA!
I söndags traskade jag glatt iväg till gudstjänst för att fira tredje advent 10.30. Kyrkvärd som jag är skulle jag vara på plats en halvtimma innan och det var jag. Bara det att gudstjänsten började 9.30.
SNÖLUDDSHJÄRNA!!! Jag hann i alla fall lägga i kollekt, bli välsignad och räkna kollekten.
Nu börjar julkorten komma, och det är sååå roligt! Jag har dock inte hunnit tillverka några egna i år, eller skriva och skicka dem. Men jag skickar i år Jacquie Lawson-kort istället. Elektroniska animerade kort som ni kommer att få på facebook eller via mail. Hoppas ni gillar dem - det gör jag!
Och jag har mest snöludd i huvudet verkar det som. Men det får jag skriva mer om ikväll, för nu är det dags att åka mot jobbet och årets julbord som sexorna bjuder på.
Så vackert det var ute idag med all rimfrost! I love it!!!
Det är ganska tungt just nu, och det kanske håller i sig ett tag. Man vet aldrig. Hur som helst - man kan säga såhär, ett tips är: fråga mig inte hur jag mår eller hur det är om du inte vill eller orkar få mitt ärliga svar (och jag förstår om du inte vill/orkar det - helt okej). Jag tänker inte förställa mig och säga att allt är bra. För det är det inte. Och jag kan inte lita på att jag lyckas stoppa de där tårarna som ständigt har akutjour i ögonvrån... Så vill man inte torka upp mig med en trasa är det bättre att inte fråga. För bådas skull kanske.
Citerar "Tänd ett ljus": "Det är mörkt nu, men det blir ljusare igen".
Det finns många, många ljusglimtar i mörkret - och det är skönt. Dem kan man plocka fram när man blir sådär oändligt trött. Det känns ibland som att jag är en ballong som någon blåst upp och sedan släppt iväg utan att knyta... Ni vet, man fladdrar omkring helt utan struktur och i en himla fart för att sedan bli liggande helt utan luft. Sladdrig, uttöjd och tom. (och fick ni andra associationer där så får det stå för er... ;-)
Äsch, bit ihop och gå vidare, kanske du tycker. Kanske har du rätt - för jag är nog ganska bra på att förstora saker. Dock känns detta som en stor sak för mig. Det finns förstås andra människor som detta är betydligt större för. Obegripligt och ofattbart stort. Jag kan inte förstå, bara försöka ana mig till hur de har det. Men det är ändå stort för mig, och för de jag arbetar tillsammans med. Vi finns i det hela tiden.
Man sörjer på olika sätt - och jag tror att jag måste får det ur mig. Jag har försökt bita ihop och gå vidare förr, men det slutar oftast med att det liksom pyser ut till sist i alla fall. Långt efteråt.
I detta vill jag vara i nuet. Finnas där för andra, men också bearbeta själv. Det innebär dock att jag känner mig ganska orkeslös och ... tom... emellanåt. Det är lite ansträngande att åka känslomässig bergodalbana. Särskilt när man inte gillar bergodalbanor alls. Vi är ganska många som åker bergodalbana för tillfället.
Oj, det blev lite tungt - men min kloka moster skrev till mig häromdagen och citerade Astrid Lindgren; " Man måste leva så att man blir vän med döden..tror jag ...tra la la la "
Lalehs låt "some die young" har spelats på radion OFTA det här året - och jag har tyckt att det har varit superjobbigt att höra den. Jag har nästan börjat ogilla den. Tills jag hittade den här versionen:
I will tell your story if you die I will tell your story and keep you alive The best I can, I will tell them to the children If we have some, if we have some
That i’ve always felt the feeling we would die young Some die young, some die young, some, some die young But you better hold on, So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go And we said we would die together
Some die young, but you better hold on So many things I need to say to you Please don’t, don’t let me go And we said we would die together Some die young
I will tell your story if you try But how long will your thoughts of valleys stay green When the world you were born in changes with seasons, Will you run with this dream, or will you run alone Or will you run against and finally reveal
Why some die young Why some die young Why some die,
Ute är det vackert så det gör ont.
Igår såg jag ett Luciatåg som var så vackert att det gjorde ont. Kan det verkligen vara så vackert att det gör ont?
Ja, för mig är det utan tvekan så.
Inte bara sorg gör ont. Det vackra i livet kan också göra ont. Kanske inte samma sorts smärta, men ändå en slags smärta.
Ingen dag är lik den andra
olika vägar vi alla vandra
ibland går man ensam,
ibland är vi många
som vandrar längs vägarna backiga och långa
Men dagar kan också vara lätta att gå
som en vinterdag då solen tittar på
och vissheten att man runt sig har
många vänner som finns kvar...
Snö är härligt och vackert! Det lyser upp en annars mörk tid. Jag gillar snö! Men inte när den ligger på vägen. Min lilla apambulans far ju som Bambi på hal is i alla spår som blir. Suck... Tycker det är läskigt att köra bil då. Så jag kör ganska extremförsiktigt. Tråkigt för alla som hamnar bakom mig, jag veeeet, men så är det i alla fall.
Ja, vad ger man till en 40-åring??? Det är inte lätt att hitta på nåt, men om det är en 40-åring som gillar öl då?
Festen skulle firas första december, och då fick det bli en adventskalender. Tjejen som fyllde 35 fick istället en adventsljusstake med cider.
Såhär såg några av flaskorna ut:
Adventsljusstake med flytande innehåll...
Många öl blev det... I massa olika sorter. De hade ganska kul på glasbanken när jag var där. Kvittot blev lååååångt! =)
Några av figurerna - gjorde även en julbock men honom hann jag inte fota. Resten av flaskorna/burkarna fick bli julgranskaramellstuk på. Alla inslagna öl fick varsin numrerad stjärna med 1-24, och sedan ställdes de eller lades i en låda. Klart! Hoppas den kommer till användning. Man måste givetvis inte dricka en öl om dagen bara för att man öppnar själva paketen... ;-)
Igår gick jag och nynnade på Queens låt "Under pressure" ganska mycket. Vet inte varför, lyssnade MASSOR på Queen en period i livet, och nu dök den upp. Idag kollade jag och Mallan på Happy Feet 2, och vilken låt är med där då? Jo givetvis den! =)
Första adventshelgen har passerat och jag har inte ens köpt hem några adventsljus. Men helgen har varit trevlig ändå. Först SPA, sedan möhippa och därefter 40-årsfest med glitter & glamourtema.
Går jag och lägger mig 04.00 så räknade jag ut att jag behövde sova till 12.00 för att sova mina timmar, vilket jag gjorde.
När jag vaknade då fick jag nästan ångest av att se hur det såg ut hemma. Vi har knappt varit hemma alls - vilket resulterat i ett ÄNNU stökigare hus än normalt. Dessutom var dte första advent - och jag hade inga adventssaker framme. Jag började städa och Mallan och M åkte och hämtade adventsgran till lusthuset.
Sedan fick jag god hjälp av dem med städningen - Mallan har varit en klippa idag, och tyvärr var jag ett mamma-monster som mest delade ut order. Jag lugnade dock ner mig och gottgjorde mitt monstriga sätt. Mallan bara fnissade och sa att hon vet hur jag blir när jag städar.
Egentligen skulle jag varit i kyrkan på kvällen - advent är alltid så mysigt. Dock insåg jag att jag inte skulle fått något gjort, så jag frågade om jag kunde stanna hemma, vilket var ok. TACK snälla för det - det betydde att jag hann pynta färdigt i två fönster så att det åtminstone syns utåt att vi firar advent också (och det är väl det som är viktigast, eller? ;-)
Dammsugning hann vi också med, och fönsterputsning. Det har ju varit lite adventskalendertillverkning här, så det fanns en del pysselrester att städa bort kan man säga.
Adventsljusstake har det dock inte dykt upp någon än. Men eftersom jag har tänkt att det ska bli en KULjul, så har jag en plan. Måste bara inhandla lite ljus först.
Julefrid... ja, det tänkte jag idag när jag tittade ut och såg stora flingor sakta dala ner mot marken. Men den där friden som man borde känna såhär års när det är hög mysfaktor, den infinner sig bara korta stunder. Jag måste se till att den blir lite mer bestående. Jag vill vara en låååångsamt dalande snöflinga!
Idag har jag varit med på en utbildning i att använda hjärtstartare. Det var mycket intressant och kändes väldigt viktigt. En av utbildarna tog mig tillbaka till 8 augusti bara genom att se mig i ögonen. Konstigt det där när ens bildminne ger flashbacks man inte var beredd på.
Eftersom jag är lite svältfödd på kyssar passade jag givetvis på nu när jag fick chansen med denne bleke yngling. Men jag lärde mig att det faktiskt inte är ett måste med inblåsningar, utan kompressionerna är viktigast.
I England har de helt tagit bort inblåsningarna - kolla in denna instruktionsvideo:
Det var en jättebra kurs och jag lärde mig mycket nytt - mycket har ändrats sedan jag gick kurs i barnolycksfall för tio år sedan t.ex.
