Julgranspynt och jobbångest...

Detta är Henry the Gnome som hälsar välkomna och önskar er en GOD JUL och GOTT NYTT ÅR! Jag ska försöka spela in hur han låter - för det är underbart! Han är M:s vän, inköpt i London och det första han sa var: M - jag älskar dig! Visst e det gulligt!

Nu verkar det vara dags att ta bort julen, för alla andra gör det. Men det blir ju så mörkt och trist då. Då måste jag köpa nya lampor... Och det är ju i och för sig kul.
Jag tror att vår gran får stå kvar ett tag till - och passar på att visa er några av mina 257 julgranspynt. Detta är några favoriter - men många av mina favoriter är inte ens uppe i granen i år. Den hade lite veka grenar och orkade inte varken för tunga eller för många hängen.


Den här ängeln är ett måste och hänger på toppen, under stjärnan. Jag har fått den på ett paket från min moster för MÅNGA år sedan. Och den har hängt med sedan dess. Jag kommer aldrig att ha en gran med bara kulor och glitter. Jag har för många tomtar, stjärnor, älgar, strumpor, hjärtan, änglar, nallar, snöflingor, klockor, strutar m.m. som jag aldrig kommer att kunna skiljas från. Alla har de sin egen historia som gör att de är speciella. Så jag tycker faktiskt lite synd om det pynt som fortfarande ligger kvar i lådorna. Det är nog en störning sedan jag såg adventskalendern "Julens hjältar" (ni vet - den med julhunden och garntomtarna).

Små söta julstrumpor från London, Mallans egenhändigt tillverkade Jesus, Mosters egenhändigt tillverkade självlysande stjärnor och en tomte med sprattelben. =)

En Gnome som fundilerar över livet, liten tomte med rörliga leder (också från Moster i London), en egenhändigt målad Lucia-kula och ett hänge jag fått från pappsen med Harald Wiberg-motiv.

Förutom detta så har jag lite jobbångest och vill helst vara hemma ett tag till...
Ser fram emot badhelg...
Funderar över varför vi föräldrar alltid har en viss förmåga att lägga skuld på oss själva (är det verkligen vårt fel?)
...och bör nog gå och lägga mig nu...