Jag har precis sett filmen "I rymden finns inga känslor". Den var riktigt bra, och nyttig för mig som lärare att se! Jag är ju själv inget bra på rutiner, och jag är väldigt dubbel i mitt tänk kring diagnoser. Jag känner igen mig i "Jennifer" som har stort behov av närhet och som hela tiden utmanar "Simon". Jag tror tyvärr att man kan fastna i en diagnos - "såhär är jag och jag kan inte ändra mig". Jag tror att alla människor kan utveckas, och att man då ibland måste lämna sin bekvämlighetszon. Givetvis ska det ske i små steg så att man lyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar