Var och en står ensam på jordens hjärta,
genomborrad av en solstråle
och plötsligt är det afton,
plötsligt har alla tågen gått,
plötsligt har alla klockor stannat,
plötsligt har alla orden tagit slut.
När vi äntligen bestämt oss
för att basunera ut våra känslor,
är det is i de frusna trumpeterna
och vi får inte fram en ton.
När vi bestämmer oss för att sända de röda rosorna
är adressaten okänd.
När vi sträcker ut handen för att ge en smekning
finns kinden inte längre kvar.
Det som är viktigt att säga,
måste vi säga för vår egen skull.
Vi måste inse att livsögonblicket
är så försvinnande kort så att vi
har inte tid att skjuta upp något,
som kan förändra något - just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar