Surar ihop lite...

Har suttit och letat fest och skolavslutningskläder och surar ihop lite. Det finns ju inget som passar! Och jag veeet att det är mitt eget fel. Hade jag haft storlek 38-40 hade problemet inte funnits. Nu har jag inte det utan 50-52. Och visst finns det i min storlek - men det ska ju passa min modell också. En del ser man ut som ett tält i. En del sitter för tajt så man ser ut som... hm... ja, jag vet inte vad jag ska jämföra med, men det kommer i alla fall att puta ut på en himla massa ställen.
Maxiklänningar är ju inne - hellånga snygga saker. Men de kräver långa snygga ben. Jag kommer se ut som en pygmé i en sån. Förmodligen släpar klänningen t.o.m. i marken.
Korta klänningar ska jag ha, men då vill man ju helst ha snygga ben och inte mina ben.
Kortärmat eller utan ärm - det vill inte mina armar ha.
Axelbandslöst är snyggt. Men hur ska jag hålla uppe mina boobs med en axelbandslös bh? Tro mig - jag har försökt. Det går sådär...

Jag har nu kollat Gudrun Sjödén, H&M, Lindex, Haléns, La Redoute, Bonprix, Evans, Cellbes, Tradera och några till utan resultat. Nu ger jag upp.
Alternativet är att trycka i sig i en sån där trycka-ihop-sak som gär att man knappt kan sitta ordentligt och än mindre andas. Det kan absolut funka nån gång sådär ibland - men man vill ju gärna gå på fest i nåt som känns ledigt och bekvämt också.

Jag önskar att jag kunde bära kurvorna med stolthet som Beth Ditto - eller Gemma Collins. De skiter i vad andra tycker. Jag tycker de är jättevackra, snygga och sexiga. Problemet för mig är inte att jag bryr mig om vad andra tycker. Jag bryr mig om vad jag själv tycker. Skulle jag ta på mig någon av dessa tajta klänningar skulle jag inte kunna tänka på nåt annat än att dra in magen och se till så inget putar ut. För jag själv tycker inte att jag ser klok ut om jag har på mig nåt sånt och magen är gravidstor liksom...

En sån här klänning blir det tält av. Men den är jättesnygg! Fast inte på mig =)

Det finns bara en sak att göra - upp till kamp emot kilona. Igen. Och till nästa års skolavslutning kanske jag kan hitta nåt i storlek 48? Jag vill ju också känna mig snygg!

Med i matchen igen...

Sådärja. Det är äntligen dags att börja med vägningarna igen och hålla koll på vikten mer regelbundet. NU är jag nere under min tidigare "lägsta-vikt" som legat runt 108 kg. NU är jag nere på 106, och då är mitt första mål - under 100 kg - inom räckhåll. Bara 6 kg kvar!!!
Är mycket tacksam för att min diabetessköterska gav mig möjligheten att få testa Victoza. TACK!!!

Senaste bokförda vikt var runt 114 kg, men jag var uppe på 116 ett tag efter det så mina tio första är avklarade. Mot nästa tio!!!

Nu är det bara normal fotboll kvar...

...och med det menar jag alltså två träningar och en match per vecka. Det är normalt. Men de senaste tre helgerna har det varit cuper där hela familjen varit engagerad på olika sätt. KUL! Fast det blir skönt med lite mer lediga helger framöver.

På cuper träffar man massor med folk, och de flesta är oerhört trevliga. Man få se en massa bra matcher och anar att det finns talanger man kommer att få se som proffs sen. Kanske t.o.m. i landslaget. Det är häftigt - för de är verkligen riktigt duktiga.

Positivt är också att man tillbringar en massa tid utomhus, får lära sig en massa nya saker och fokusera på nåt annat än jobbet. Jag har ställt massor med frågor (stackars ni som får stå ut med dom) för jag ska ärligt erkänna att fotbollens regelbok och domartecken m.m. inte är nåt jag orkat sätta mig in i. Jag har liksom inte varit intresserad av dom bitarna. När jag själv spelade så var det ju bara spela man ville göra, och de viktigaste reglerna visste man förstås, men inte allt. Sedan var det ju en period när man mest kollade på fotboll...för att spana in spelarna. Hm... Hade man varit smart hade man passat på att lära sig mer om spelet då också kanske. =)

Jag konstaterat också under denna helg att jag inte lever i verkligheten. I min värld, om bollen kommer mot mig som är publik, så stannar jag den oavsett vilket lag det gagnar så att de snabbt kan spela vidare. Idag såg jag en föräldragrupp som totalt sket i att stanna bollen för att tiden skulle gå eftersom det var till fördel för deras söners lag. Till dom säger jag: BLÄ!!!

Till solen säger jag: TACK för att du finns! Du värmde gott en stund, men sedan blev det så kalla vindar så man inte kände hur strålarna värmde. Som resultat av detta har jag nu chilirött fejs som svider lite. Och det i sin tur leder väl vidare till en massa extra rynkor. Nåväl. Jag är rätt rynkig på hela kroppen så det lär väl varken göra till eller från antar jag.

Känner mig just nu som en valross i kroppen, vilket inte är en särskilt trevlig känsla, men jag orkar ändå inte riktigt ta tag i det. Har jobb som måste göras och vet egentligen väldigt väl att om jag gör ett motionspass först så är jag mer effektiv och jobbar bättre efteråt. Men istället blir jag sittande med jobbet bara.
Vete tusan hur jag ska hitta vad som triggar mig. Andra kan liksom tävla med varandra, slå vad, bestämma ett mål och sen köra. Det triggar mig inget alls. Tyvärr...
Men i morgon hinner jag äntligen vara med på fotbollsträning igen. GÖTT! Har längtat!!!

Min vän Tanita!

Glömde berätta om min vän Tanita i gårdagens vikt-inlägg. Många är de vågar jag blivit osams med genom tiderna. Som fått mig att ge upp när det stått stilla. Tanita är inte sån. Hon får mig att hålla i. Det kanske inte rasar i kilo, men jag ser ju att jag bygger muskler - vilket är ett STORT PLUS och nödvändigt för att förbränna mer. Jag har Tanita hemma - så säg till om ni vill prova. Det kostar en slant, men är man Herbalife-kund är det gratis. (Tips! Deras mellanmålbars är guld värda en trist eftermiddag när alla andra fikar...)

Bilden är lånad från En bal på slottet

Important!

I torsdags kväll var jag iväg på ett viktigt möte med mina hälsocoacher. Jag fick testa att bära mina 7 kilo som jag tappat hittills - och de vill jag INTE bära på igen! Man fattar ju inte vad man utsätter sin kropp för.

Jag blev väldigt peppad - tack för det! Och jag satte upp mål - både långsiktiga och på kort sikt. Första målet är att vara under 110 kg. Där är jag SNAAAART! =)

Nästa mål är att jag ska ner till 100 kg - och komma i mina favoritjeans.

Mitt långsiktiga mål är bl.a. att bli av med blodtrycksmediciner och slippa ligga på gränsen till diabetes.

Hur ska jag då göra?

Motionen är superviktig för mig - och jag ska ha minst 30 minuter rörelse varje dag, och tre gånger i veckan ska jag öka det till minst en timme. Dessutom har jag min älskade dans!!! Love it! Ger både energi och motion!

Jag använder mig av Herbalifes produkter och håller koll på vad jag får i mig, så att det både är tillräckligt med näring och lagom med kalorier. 

Dessutom har jag hjälp av appen Endomondo som håller ordning på motionen - ni kan kolla min motion under Viktigt-fliken här på bloggen. 

Dessutom använder jag appen Shape up för att hålla koll på kaloriintaget. =)

Dagens vikt

Idag var det dags för vägning igen, och jag säger som jag sagt förut: Utan den där speciella scanningsvågen så skulle jag inte orka kämpa på. Hade jag bara ställt mig på en vanlig våg idag - då hade jag förmodligen tagit upp den, kastat den i väggen och gått gråtande därifrån. MEN, nu fick jag ju se att muskelvikten ökat bra, vattenprocenten också, och då är det braaa! (Är ni intresserade av mina "siffror" kan ni kika under fliken "Viktigt!") Faktiskt bättre än om jag hade gått ner och muskelmassan inte ändrat sig. För ju mer muskler desto bättre förbränning.

Inom kort kommer det finnas möjlighet att väga sig på en sådan scanningsvåg hemma hos mig. Precis som det gör för mig så kostar det 150:-/vägning. Handlar man Herbalifeprodukter samtidigt så är vägningen gratis. Hör av dig om du är intresserad/vill testa!

Skratta eller gråta?

När jag fick syn på den här Nemi-strippen så log jag med hela ansiktet. Men sedan blev jag istället djupt allvarlig - för fy tusan... det är precis så det är när man bara vill glufsa... Usch!

Hämtad från MSN:s seriesida

En bra dag, helt enkelt...

Idag har min familj varit här för att fira namnsdagarna från igår, Kerstin och Kristina. Sedan besöktes jag av Herbalife-distributörer och några som var intresserade av deras produkter. En av distributörerna berättade sin historia - och det inspirerade mycket! Att tro att hon vägt 123 kg - det fanns liksom inte. Men vi fick se foton, och det stämde minsann. Helt otroligt. Och detta var för två år sedan! Hon sa dock att man måste vara stenhård mot sig själv. Så nu ska jag fortsätta vara hård, och t.o.m. lite hårdare än så! Kan bli en del gråt och tandagnisslan framöver kanske. Men då får det vara så. 

"Man ska ju leva också..." Jo, det är sant, och njuta av livet förstås! Men jag kan göra det ändå minsann. För det är inte mat som är viktigast i mitt liv. Det är familj, vänner och en massa andra saker som gör mitt liv njutbart!

Sedan vägde jag mig igen, första gången sedan midsommar, och det gick bra. Resultaten hittar ni här. Passade också på att mäta mig. Och då fick man förklaringen till att shortsen nu passar!

Jag har förresten fem stycken sådana här presentkort att dela ut ifall ni vill få chansen att väga er på en sk. scanningsvåg som inte bara tar reda på vikten i kg. Det är superbra! Jag fick t.ex. veta att jag måste få i mig mer vatten nu för att få igång viktnedgången. Hör av er om ni vill ha ett presentkort!

Dagen avslutades hos mr Plint och hans söta fru! Alltid trevligt på deras altan! Jag vill också ha en altan! Fast det beror ju inte på altanen att det är trevligt där... hihi!

Pyskologer & diabetes...

Har gått och funderat på att skriva om mitt möte med "Pyskologen" ett tag. Det satte spår, och hon var väldigt bra. Vi pratade mest om vikt, och hon såg ju saker ur ett helt annat perspektiv. Jag fick många bra funderingar, och hon sådde små tankefrön som motiverade. Här är några exempel på vad vi pratade om.

Jag berättade bland annat om graviditetsdiabetesen som jag direkt tog på största allvar, och då var det jättelätt att strunta i sötsaker. Gick ju bara upp 6 kg under hela graviditeten. Då hade jag ju någon annan att tänka på. 

- Har du inte någon annan att tänka på nu då? sa hon. Din dotter finns väl kvar även fast hon inte är i din mage längre. Och hon behöver väl en mamma som mår bra?

Behöver jag säga att tårarna hängde i ögonen då?

Hon undrade också om det vore enklare för mig att ha diagnosen diabetes? Hm... nej det vill jag ju inte, men ja, jag skulle nog skärpa mig då. Eller rättare sagt - det har jag redan gjort. För efter senaste läkarbesöket så låg blodsockret för högt, och har jag ett högt prov till så har jag diabetes. Hm. Därför är det totalt sockerstopp för mig för tillfället. Det enda jag unnat mig är lite vin. 

Vi pratade om långsiktiga mål. Att det är viktigt att ha ett långsiktigt mål, men att man inte får stirra sig blind på det utan måste ta kortsiktiga mål på vägen dit. Hon menade på att jag inte skulle tänka mer än en dag i taget. Varje dag fundera på hur jag ska agera för att det ska bli en bra motions- och matdag. Varje gång jag håller nåt ätbart i handen så ska jag tänka: Vad ger detta mig på kort sikt - och på lång sikt?

Hon konstaterade också att jag mådde psykiskt bra, kände mig älskad och hade gott om vänner. Jag mår inte psykiskt dåligt av min vikt, utan den påverkar mig fysiskt. Hade jag mått psykiskt dåligt av den så kanske motivationen att gå ner hade varit större, eller så hade jag tröstätit och blivit ännu större.

Så, ja det var definitivt en bra timme hos henne. Den sådde nya bättre och klokare tankar.

Bästa medicinen!

Published with Blogger-droid v1.6.8

So that my heart will go on...

Jahaja, idag fick jag kapitulera. Ge vika för mediciner och låta mig bli slav under dem. Har ju mått konstigt en vecka nu, med huvudvärk, yrsel och "konstighetskänsla" (kan faktiskt inte beskriva det på nåt annat sätt). När jag tänker efter så har jag faktiskt haft en huvudvärksperiod tidigare i vår också. Och trött har jag varit rätt länge. Men jag har bitit ihop och tänkt att det går över. Jag hatar nämligen att uppsöka läkare och känna mig besvärlig. Ja, just besvärlig känner jag mig, och jag vill inte vara till besvär för någon, vill inte vara en belastning i systemet.

Känner mig som den hypokondriker jag är, och kan liksom inte skilja på när det är riktiga symtom eller bara jag som inbilllar mig. Och jag vill INTE att det ska stå i mina journaler att jag söker för allt och inget liksom. Att de inte ska ta mig på allvar när jag verkligen behöver hjälp. Så därför biter jag ihop.

Men jag har tänkt i flera dagar att det förmodligen är mitt blodtryck som spökar. Men försökt skyla över det med att det bara är spänningsvärk som kommer att ge med sig så snart det lugnat ner sig på jobbet och min "måste-göra-lista". För spänd är jag också.

Ändå upplever jag mig inte stressad. Faktiskt inte alls. Stressad för mig är att hjärtat slår som en överaktiv bastrumma så det känns i hela kroppen och man får panik över att inget hinna. Jag kan ju känna att jag inget hinner, men det känns inte som att jag stressar. Men det kanske jag gör... I alla fall kanske kroppen tycker det.

Hur som helst (det här blir ett lååångt inlägg så sluta läs nu om du vill!) idag på jobbet så stod jag och kopierade när jag kände att jag liksom "försvann" och blev darrig och svimfärdig. Gick och satte mig med huvudet mellan knäna och det lugnade sig efter ett tag, men jag bestämde mig för att jag nog får ta och kolla upp det. Har ju känt den där yrseln vid ett flertal tillfällen senaste tiden, men aldrig så mycket.

Satte mig i bilen och förberedde mig på en lååååång väntetid vid drop-in på vårdecentralen (tack snälla Z & I som tog sista lektionen själva). Satt och retade upp mig på att jag är så förbannat dålig på att ta hand om min kropp - fast jag fått varning efter varning. Så när jag togs emot direkt (var helt ensam i väntrummet) av en go sköterska som funnits med sedan Mallan var bebis så brast det och hon fick ta emot en hoper tårar som mest var av ilska över min totala avsaknad av självbevarelsedrift. Lyckades lugna ner mig - trots att när jag väl satt på min vattenkran så är det svårt att stänga av den, och fick då försöka svara på lite frågor kring värken och min livssituation i stort. Sedan kom en annan sköterska, som funnits med sedan jag var liten, och då kom nästa vattenfall. Hon tog EKG (som var ok) och blodtryck - som var alldeles för högt 148/100 - och då hade jag vilat ett bra tag.

Seda blev det läkarundersökning, fler frågor, fler känna här och där och lyssna där och här... Han kom fram till att jag behöver få ner mitt tryck NU. Med medicin. Han tyckte det var konstigt att ingen erbjudit det tidigare. Men jag vill ju helst inte äta medicin, sa jag. Kan jag inte bara se till att gå ner i vikt j-v-ligt fort och typ nu?

Det var då han tittade på mig med sina "farbror-doktor-ögon" och sa: Du måste ju inse att för att gå ner i vikt måste du träna, och när du tränar skjuter ditt tryck i höjden. Om du har 100 i undertryck i vila... då blir träning skadligt för dig.

Så nu har jag ätit min första blodtryckstablett. Eller nej, andra faktiskt. För jag fick ju äta en efter förlossningen också.

Så är det med det.

Jag fick också träffa världens mysigaste sjukgymnast - åh vad bra hon var! Summan av kardemumman efter det besöket var:

• Jag ska köpa en nack-kudde - vanliga kuddar förstör min redan knasiga nacke.
• Jag ska inte sitta så mycket på vanliga stolar utan gärna sitta på en gym-boll när jag jobbar med datorn.
• Jag ska sluta sova på mage - det är en katastrof för nacken.
• Jag måste bli bättre på microgympa när jag suttit mycket vid datorn.

Hon var verkligen KANONBRA!!! En sån man tyckte om direkt!

Jag fick också en riktig aha-upplevelse när jag satt hos sköterska nr 1. Hon föreslog att jag skulle träffa en psykolog. Hela jag ville skrika NEEEEEJ, och det var DÅ jag fick min aha-upplevelse. Här sitter jag och pratar med folk, elever, föräldrar, vänner, bekanta och förespråkar psykolog eller kuratorhjälp. Men när jag själv blir erbjuden så sparkar jag bakut??? Hallååå sa jag till mig själv och tackade ja till erbjudandet. Det kanske är enbart nyttigt. Något måste ju ha gjort att de ansåg att jag kunde få nytta av den hjälpen.

Annars hävdar jag ju bestämt att jag har många ventiler och kanaler att pysa vid. Men nu är tiden bokad. Ska bli spännande att se vad det ger.

Jag tror att resultatet beror mycket på hur personkemin funkar. Och vilka som är psykologer har jag ingen aaaaning om.

Så dagens viktigaste lärdom är nog just denna känslan av att bli erbjuden psykologhjölp - och instinktivt känna NEEEEEEEJ det behöver inte JAG! Kanske kunde det heta livscoach istället? Eller nåt... Å andra sidan ska det väl inte spela någon roll vad det heter - det är ju samma sak i alla fall.

Jag anser mig ju vara väldigt öppen och frimodig - men snacka om att jag är fördomsfull. Fast jag tror att jag inte är det.

Nyttig erfarenhet.

Ta prover fick jag också göra, som visade att blodsockret inte var nåt superakut som tur var utan det låg inom normalvärdena, men i överkant. Och nya prover, fastande, är redan inbokade. Så nu har jag tre inbokade besök närmaste veckorna, och en burk blodtrycksmedicin på hyllan.

Så mitt liv borde kanske i fortsättningen innehålla mer:

- jaktpass i skogen

- metning

- dans

- promenader

- läsa bok i hängmattan

- geocaching

- motion i alla former

De där kilona...

I onsdags var det dags att väga sig igen. Och jag hade ställt mig på vågen hemma kvällen innan och visste att det var uppåt på vågen - och därmed neråt med mungiporna... :-(

Lena lugnade mig dock, för alla andra siffror var på väg åt rätt håll. Lite knepigt känns det ju, att vikten i kg och BMI ökar medan andra siffror går åt rätt håll. Men så var dte i alla fall! Jag hade ökat vätskenivån i kroppen, och hade tre kg mer muskler!

Lena tipsade också om att mäta mig igen, men det var inget kul för det var snarare åt fel håll. Hur gör egentligen min kropp? Den följer liksom inga naturlagar...

Hur som helst - jag är jäkligt glad över att Lena och den där vågen finns, för hade det varit Viktväktarna jag vägt mig hos i onsdags och konstaterat att jag gått upp så hade jag garanterat gått hem och tröstätit och tänkt "skit samma om jag äter bra eller ej jag går ju ändå upp i vikt". Men istället gick jag nu stärkt hem och fortsätter dricka shake och vatten! I förrgår när jag var ute med Millan så JOGGADE jag t.o.m. bitvis! Det har inte hänt på ÅR...

Det är bara Keep on walking som gäller! Och kanske även Keep on running! =)

Är ni mot förmodan intresserad av mina siffror hittar ni dem under fliken Viktigt...

Vägning igår...

En vecka hade gått och det var dags att väga sig igen. Önskar att vågen kunde skämta, så att den hade sagt april, april efter att resultatet presenterades. BLÄ!

Vet inte vad som hänt... men har förmodligen tröstätit... Tänk om man kunde tröstmotionera istället!!!!

Ta tag i ditt liv!

Published with Blogger-droid v1.6.5

Igår var det dags för vägning igen. Sist hade jag ju gått ner, men då hade jag varit sjuk och knappt ätit alls. Nu visste jag att jag hade gått upp, för senaste veckan har varit en svullarvecka. Jag har en teori om varför, men det spelar egentligen ingen roll. Jag får aldrig falla i svullarfällan såhär, för det drar bara ner mig i en negativ spiral.

Hihi, lite lustigt - precis när jag skriver detta så spelar de "On the sunny side of the street" på melodikrysset. =) Den kanske man ska ha som sitt ledmotiv? Visst var det i Ally McBeal som man skulle ha sin egen "Theme song"?

Min hälsocoach hade haft MJ i öronen ett tag. I´m starting with the man in the mirror - ja, dte är ju där man behöver börja. Med sig själv. Att det ska vara såå svårt!

Hur som helst - uppåt i kilo hade det gått, men däremot hade de flesta andra värden förbättrats. Det förvånade mig mycket - men kändes ju gött också, för jag var rädd att jag skulle behöva "börja om" igen... Nya tag! Om en vecka är det vägning igen! (Ni kan se mina resultat under fliken Viktigt! om ni är intresserade...)

Coachen gav mig också lappen som ni ser på bilden. Det är ju faktiskt så att man lätt fokuserar på det man inte vill ha istället för att tänka på det man VILL ha/åstadkomma. Ska försöka bli bättre på det!!!

Hon hade också lyssnat på en föreläsare som pratat om narkomaner och alkoholister och hur man kan hjälpa dem ur sitt "sug" efter drogen. Hon hade sagt att från det att suget sätter in så tar det 15 minuter innan det avtar/försvinner. Man måste alltså hålla ut i en kvart - sedan känns det bättre igen. Under den kvarten kan man ju inte bara sitta och vänta förstås, utan då skulle man ha lappar med en massa förslag på aktiviteter man kunde sysselsätta sig med den stunden.

Jag ska banne mig pröva - det blir ett sätt att träna upp sin impulskontroll också... De här sakerna kom jag på just nu:

 

Misslyckande! :-/

Idag var det dags för scanning igen, med Herbalifevågen. Det har gått en månad sedan sist, och mitt mål var att vara under 110. Det var jag inte... Och jag borde kanske vara glad att det inte gått upp mer än 200 gram över jul, men det känns ändå som ett misslyckande. Det som stör mig mest är att både fettprocent, muskler och vätskenivå har gått åt helt fel håll. PISS! Så nu är det bara att ta nya tag, och satsa HÅRT!

LÄNGTAR tills dansen kör igång igen, för jag får ju inte tummen ur att dansa själv hemma längre. Kommer ju inte ihåg en enda dans känns det som.

Har i alla fall köpt hem den nya tomatsoppan som Herbalife har, och den var mkt god! Känns bra med nåt lite mer matigt och salt. Tro det eller ej - men sockerråttan Sara har faktiskt tappat en del sötsug och blir nuförtiden mest sugen på SALT!

Nästa scanning är den 2 februari - då SKA JAG VARA UNDER 110!!! Så fresta mig inte med fikor och sånt. Om jag tar en shake - ifrågasätt inte det då utan låt mig äta den - det är gott och mättar! Dessutom får jag i mig precis vad jag behöver.

Tack Lena för att du är den du är! Positivt pushande! Perfekt!

Kan ju alltid ha de här fotona som skrämselfoton framöver... Brrr.... man e inte så snygg emellanåt...

Min vikt...

Om ni undrar varför jag tagit bort min vikt-dokumentation i högermenyn på denna blogg så ska jag förklara det. Jag vägde mig på vågen här hemma och skrev ner resultaten på det. Så vägde jag mig hos dietisten och skrev ner resultaten för det. Dessutom vägde jag mig hos Herbalifes hälsocoach och dokumenterade det. Och nu har jag bestämt mig att det är EN våg som får vara den jag följer. De visar så olika ju.

Jag valde att dokumentera resultaten från vägningarna med Herbalife-coachen, för den vågen visar inte bara vikten i kg, utan även en massa andra saker. Framöver kommer den som vill att kunna följa mina resultat under fliken Viktigt!

Känns lite fånigt att skriva detta, eftersom jag då verkar förutsätta att någon av er är intresserad av att läsa om min vikt. Jag gör det mest för min egen skull. Men också för att det är bra för mig att få redovisa resultaten för någon. Om ni sedan läser eller ej är oviktigt - huvudsaken är ju att jag vet att det finns möjlighet för andra att läsa... =)

Jaja, att ha en blogg innebär ju att man vill ha läsare... Så är det...

Att äta eller inte äta...

...tabletter. Det är frågan.

Var idag hos min dietist som jag besökte för första gången för elva år sedan. Då vägde jag 96 kg. Hm.

Nu vägde jag ju mer kan man säga. Det första hon frågar är om jag står i kö för GBP-operation.

Är man så stor som jag förväntas man vilja kasta sig över den operationen och bara ÄLSKA att den finns. Men jag VILL inte! För jag VÅGAR inte! Och jag VILL KUNNA GÅ NER I VIKT ÄNDÅ!!!  :-(

Och jag kanske borde förstå att om det inte gått under hela min livstid så kanske jag behöver hjälp.

Har ju nu kört Herbalife ett tag, och det funkar. Men det fick jag sluta med nu tyckte hon. För hon tyckte att jag skulle börja med Xenical. Hm... Jaha. Och pulver var inget att ha. Nähä.

Trodde inte de fanns längre. Hör aldrig nån prata om dem längre. Men alla andra kanske opererar sig?

Den här dagen gav en del att tänka på...

Bättre och bättre...

...dag för dag! Jag har nog fått en lösning på varför jag mått som jag gjort, och Mallans hosta har lugnat sig. Febern är borta och hon har överskottsenergi. Gick inte att få henne i säng - för mycket vila i två dagar...
Tackar för omtanken från vänner som oroat sig för mig. Ska erkänna att jag också var/är orolig. Jag tycker det är illa läbbigt att vara yr, och det är längesedan jag mått så konstigt. Genast börjar man ju fundera; fästingbett? Blodtryck? Blodsocker? Stroke? Allt är möjligt i min värld. När andra tänker "det drabbar inte mig" så tänker jag "allt kan drabba mig". To much in the bagage!

Nåja, jag ska till vårdcentralen och kolla upp tryck och socker på torsdag. Förhoppningsvis är det bättre än i juni.

Sedan kan ,an ju bli sjukt arg och irriterad på sig själv för att man inte tog tag i vikten för åtta år sedan som man ju hade tänkt. Det hade ju varit lättare att gå ner 40 kg på åtta år, än att göra det på de närmsta två-tre åren... Men- samtidigt kan jag ju inte fastna i att sitta och klandra mig själv- för då blir inget bättre!

Så jag fortsätter väl kämpa på! Kanske i något högre tempo än förut dock...

VIKTigt!

Min VIKT... den är VIKTig... Men just nu har jag tappat fokus... så i morgon tar jag nya tag. Igen!

117

Det skulle kunna vara pengar i en plånbok.
Eller antalet människor i en liten by.
Varför inte antalet kalorier i en bondkaka?
Det skulle kunna vara dagar som gått, eller dagar som kommer.
Det skulle kunna vara antalet minuter som man suttit framför datorn idag.
Eller svaret på en matte-uppgift i de nationella proven i trean.
Det skulle kunna vara allt det där och mycket mer,
men det är det inte.
Det råkar vara min vikt idag.
Jag har ju fegat förut och bara skrivit antal kilon upp och ner... men nu är det slut på det - alla korten på bloggen! ;-)
Nu vet ni. Och det hoppas jag ska göra att jag känner ännu mer positiv "press" att lyckas!
För en människa som är 165 cm lång ska inte väga 117 kg.
Om man ska få ett bra BMI och väga 117 kg, så behöver man vara en bra bit över två meter. =)

Så nu jäklar! Tänker fasen inte visa mig i sommarkläder som jag ser ut nu! Så det så!
Jag vet att ni som känner mig har hört det förr...
...och det är en tagg i hjärtat att det är så. Jag har aldrig lyckats hålla fast och kämpa hela vägen.
NU ska jag. Jag SKA!!!

Hjälp mig gärna! :-)