Filmgråtare = JAG

Jag är expert på att gråta när jag tittar på film. Jga gråter även till komedier. Har en kollega som är likadan (som tur är - för då är vi i alla fall två om denna åkomma. Tror att även hennes dotter kan vara med i klubben).
Igår grät jag ju till Twilight.
Mitt första minne av en film jag grät till är denna gamla svenska film. Jag kommer ihåg precis var jag satt när jag såg den: I Ellet, inne i TV-rummet. Och jag grät så jag hulkade. Kunde inte sluta. Vet inte riktigt hur gammal jag kan ha varit, men kanske 8-9 år.


Här kan du läsa handlingen:

Det är den 11 augusti 1936. Lennart Heijken fyller 70 år, vilket firas med en stor fest på släktgodset Rönneberga. Det är dags för hans lilla sondotter att gå till sängs, men först får hon dra upp den stora golvklockan Kulla, som står på hedersplats i festsalen.
Lennart sitter sedan vid sängkanten hos flickan. Berätta sagan om Kulla, ber hon.
Filmen övergår i en lång återblick:
Det är den 11 august 1866. Patron Henrik Heijken på Rönneberga ropar ut sin glädje över att hans hustru nedkommit med en son. Samma dag kommer en mas som säljer klockor till Rönneberga. Henrik köper en stor golvklocka av honom, Kulla. Masen hjälper till att rista in dagens datum i den, Lennarts födelsedag.
Det är den 9 juni 1885, ett nytt datum att rista in i Kulla. Lennart har tagit studentexamen. Henrik räknar med att Lennart nu ska börja en utbildning för att kunna överta jordbruket. Men Lennart vill bli officer, och Henrik finner för gott att acceptera sonens vilja.
Lennart har avancerat till löjtnant. Han förälskar sig i en officerskollegas halvsyster, Viveka. Hon uppvaktas även av löjtnant Grip, men Lennart friar och får ja.
Den 23 september 1893 är nästa datum som ristas in i Kulla. Lennart och Viveka gifter sig. Men det blir också en sorgens dag. På väg hem från bröllopsfesten förolyckas Lennarts föräldrar. De blir överkörda av tåget vid en järnvägsövergång.
Ett par år senare anställer Lennart en inspektor. Rönneberga ger inte längre samma avkastning som förr, och pengar har flutit ut i snabb takt genom överdådigt sällskapsliv och Lennarts oförmåga att säga nej till borgensåtaganden.
Den 23 juni 1899 får Viveka och Lennart en son. Datumet registreras i Kulla. Tilldragelsen firas med en stor fest, Vivekas och Lennarts sista gemensamma på Rönneberga. Flera ekonomiska smällar kommer i tät följd, och egendomen måste säljas.
Vid auktionen ropar Lennart in Kulla för 50 kronor.
Lennart, Viveka och deras lille son Gunnar bor i en enkel liten våning. Lennart har fått plats som handelsresande. Men Viveka har svårt att klara de ändrade livsvillkoren.
Lennarts forne rival Grip har genom åren fortsatt att diskret uppvakta Viveka. Han har spekulerat framgångsrikt och blivit ekonomiskt oberoende. Nu ber han Viveka bryta upp och börja ett nytt liv med honom. Efter ångestfylld tvekan beslutar hon lämna sin familj och följa honom.
Återblicken bryts.
Varför reste prinsessan, frågar Lennarts sondotter i sängen. Hon måste bo i slott, svarar Lennart. Men ni kom tillbaka hit, säger flickan.
Lennart säger godnatt och går in i sitt rum, där han tar fram och tittar på ett porträtt av Viveka. Plötsligt tar han sig åt hjärtat.
I festsalen börjar Kulla slå som aldrig förr. Det låter som klockringning i en kyrka. Festen avstannar. Gunnar springer upp till sin far och finner honom död.
I salen har Kulla tystnat. Urverket har slutat gå.