Människotrött...?

Det är lite mycket nu, inte så stressigt egentligen, men många andra jobbiga saker. Inte jobbiga som i livsjobbiga, men jobbiga på det sättet att man till slut känner sig avtrubbad för att man inte orkar ta till sig det eller tänka på det. Man skjuter det liksom ifrån sig istället. Men det gnager ändå...

Ännu en kollega och vän på jobbet har t.ex. slutat, och det är väldigt stor risk att han inte kommer tillbaka. Det känns skitjobbigt att tänka på, så därför väljer jag att inte tänka på det. Men uppenbarligen tänker jag ju på det ändå. Orkade inte ens säga hej då ordentligt. Hade blivit för jobbigt. Så jag låtsades bara att han kommer att vara tjänstledig ett tag, och sen kommer han tillbaka.
Separationsångest kan man nog kalla det...
Ja, sen är det annat också, massa småsaker som man grunnar på.


Som sagt... inget livshotande, men ändå jobbigt. Och jag känner mig avtrubbad. Känns som att jag har ett lager med cement runt kroppen som inte tar in alla förändringar.


Lyssnar i bilen på cd-boken Tröstaren av Karin Wahlberg. Hon nämner ordet Människotrött där. Att man har så mycket med människor att göra att man ibland blir människotrött och helst vill gå i ide. Lite så känner jag för tillfället. Trivs bra med familjen.
Men intet nytt under solen. Det är höst, och jag brukar hamna i det då. Skulle helst vilja vara hemma med de närmaste mest hela tiden.


Tur då att man har en massa goa folk omkring sig både på jobbet och fritiden! Som gör att man ända masar sig ur sin bivack emellanåt och får nåt gjort.

Jahapp, det blev kanske inget upplyftande inlägg det här. Men det är inte alltid man känner sig upplyft. That´s life! ;-)


I morgon blir det rådjursjakt i vackra Granvik - ett av de bästa sätten att ladda batterierna på! Umgås med hela familjen, naturen och kanske ett och annat vilt djur. Dessutom få inviga det fina vindskyddet!